~Hemma hos Johanna~

pssst

2008-06-22T18:43:00.000+01:00

jag har en ny blogg.
kolla kolla :-)
nyajohanna.blogspot.com

Kära vänner, jag tänker låta min blogg somna in.

2008-05-05T22:05:00.002+01:00

Livet har gått vidare och allt har sin tid. Ibland tittar jag in här och tänker skriva om hur jag mår och hur vi traskar fram. Men så ångrar jag mig och loggar ut. Jag vet inte varför men det känns som om allt jag vill säga har blivit sagt. Vad jag än vill berätta så har jag skrivit det förut och sakta har denna lilla vrå av stora världen fått somna in. Stilla stilla lämnar jag offentligheten och tar mina tankar med mig och låter dom vara mina och våra och mina vänners. Jag har så mycket att vara tacksam för och jag har insett att allt sker av anledning. Tankar mognar och jag omvärderar. Utan Hjalmar hade jag inte haft Hilding. Han är min skatt. Min anledning till att älska att se löven spricka fram. Jag andas igen och jag ler och skrattar. Helt plötsligt skiner solen.

Det var länge sedan jag grät häftigt men ibland faller tårarna. Sakta nerför mina kinder så att soffan blir blöt, så att Hilding blir fuktig när jag ammar, så att jag kan rena mig inifrån. Jag har inte glömt men jag måste putta undan och skynda framåt. För om jag håller Hilding och hör honom skratta så gör det ont om jag plockar fram Hjalmar ur hjärtat. Ibland i mörka natten minns jag. Jag minns igen. Jag kommer ihåg smärtan i bröstet och jag minns den lilla vita kistan. Jag ser gravstenen och vet vad som ligger tre meter ner. En liten Hilding fast någon helt annan. Ett syskon, en son.

Jag har fött tre vackra perfekta barn. Ni ser bara två men jag bär tre med mig in i framtiden. I varje andetag fattas han mig. Det är fortfarande tungt. Jag brukar titta på min man och se att han förstår. Han är den enda som vet. Ni andra stegar vidare och tror att nu är väl allt ändå bra. Men det blir aldrig bra, det blir bättre. Det är oändligt svårt att vilja berätta att jag har en son till. En Hjalmar. Jag har en Alicia, en Hjalmar och en Hilding. Så stolt så att hjärtat spricker men samtidigt så vet jag att få orkar höra att få orkar dela min sorg. Ni har delat den. Ni som inte finns i verkligheten.

Så nu tackar jag för mig. Allt jag velat säga har blivit sagt. Jag hoppas att ni fått ut något av mina demoner. Jag har fått något att göra när jag inte kan sova. När tankarna hopar sin och när livet blev svart. Jag fick dela glädjen över plusset, över ultraljudet och över den friska sonen. Jag fick låta er se mitt liv från första parkett.

Tack för att ni läst.
Tack för att ni kramat.
Tack för att ni funnits här.
Hela tiden.
Tack.

Vi ses igen.

Och så blev jag 2-barns mamma

2008-03-15T12:26:00.002+01:00

Helt plötsligt. Idag på morgonen. För första gången kände jag att allt är som det borde. Solen sken in genom sovrumsfönstret och jag låg på nybäddade sängen. Hela hemmet luktade nygräddade våfflor. Alicia åkte till mormor och morfar. Hilding sov i sin vagn och Joel plockade disk. Då och just där i det ögonblicket ville jag frysa tiden. Livet var så enkelt och vackert. Inget speciellt men ändå var allt speciellt. Jag var inte ledsen, inte saknande och inte splittrad. För första gången sen första missfallet och fram till idag levde jag just där. Jag längtade inte efter imorgon eller efter lönen eller efter Hjalmar. Jag log och kände att allt är precis som det är meningen att vara. Hjalmar är med oss, Hilding hos oss. Idag är jag lycklig.

på begäran: Familjen syster!

2008-03-13T22:46:00.002+01:00

Min syster tycker att jag skriver för lite (läs inget) om henne. Så varsågod A, ett helt inlägg om bara dig.

Anne: Är ett år yngre än mig. Har ett fruktansvärt humör men världens största hjärta. Hon är en ettrig syster som kastar drinkpinnar på mig om hon är sur. Men också en varm syster som håller i handen när livet går fel. Hon är en riktig hejare på att rida, när vi hade hästar var hon den självklara starkt lysande stjärnan. Hon dansar helst aldrig. Ibland dansar hon gärna, mycket och förförande. Hon hatar Stockholm på sitt eget sätt men shoppar alltid där. Hon var singelpingla i massa år innan hon blev kääär i mannen med stort M. SEdan dess träffar vi henne mer sällan. Där hon är hennes kära make. Dom kuttar helst för sig själva. Hon styr och ställer hemma men låter honom styra det han behöver styra. Anne är manipulativ på en charmigt sätt. Hon kan få en att tro att man har tur som får massera hennes axlar. Hon raggar öppet på itelienare med pizza-ambitioner. Hon tål att man driver med henne. Hon och D är fridays-älskande grandfestare. Inga är mer motsägelsefulla än dom två. Dom festar på riktiga hak men handlar skor för 3000 kronor paret för att ha dom på sig just den kvällen. Dom är aldrig snåla. Anne handlar gärna till andra. Finaste julklapparna kommer från henne. Skulle kunna skriva hur mycket som helst. Just ja, hon har finaste kusinen i sin lilla mage. Och så har hon sjukaste roligaste humorn i hela världen. Min syster är den bästaste av systrar.

Hilding ler

2008-02-29T14:41:00.002+01:00

Lite bilder på Hilding och Alicia

2008-02-29T14:31:00.007+01:00

Så här stor är han nu. Alicia kallar honom för hennes busekotte. Söta barn har jag i alla fall.

Tog en liten bloggpaus igen

2008-02-27T17:38:00.002+01:00

Livet går vidare som vanligt. Hildingen växer så det knakar. Alicia blir klokare för varje dag som går. Hjalmar försvinner lite längre bort för varje sekund.

Det är så hemskt att det är så men det är verkligheten. Jag minns hans små händer och bulliga kinder men inte så mycket mer. Man förtränger och skyndar framåt. Vips är Hildingen snart 3 månader, Hjalmar skulle ha varit 15 månader...
Jag jämför dom hela tiden. Samtidigt som jag pussar min varma underbara bebis så gråter en liten del av mig för att jag aldrig pussade Hjalmar. Men när jag fick honom så var han redan borta. Hjalmar var någon annanstans och kvar blev skalet.

Jag har aldrig tidigare känt att Hjalmar skulle vara här hos oss men för en vecka sedan när jag och Hilding dansade i köket tror jag att storebror hälsade på och tittade på sitt småsyskon. Medan vi dansade tätt Hildingen och jag så kände jag plötsligt rysningar och ett lugn och jag började skratta. Det var precis som om Hjalmar dansade runt oss och skrattade med oss. Aldrig förut har jag trott så mycket på ett liv efter döden som då. Nu vet jag att Hjalmar inte är borta, han är bara på ett annat ställe. Och vi kommer att ses igen.

Så kom saknaden igen

2008-02-06T10:33:00.000+01:00

precis när jag tror att det värsta är över kommer insikten om alla missade ögonblick. Det är märkligt hur jag ibland blir så smärtsamt påmind om Hjalmar. För det mesta lever jag som alla andra men med skillnaden att jag ständigt är på min vakt. Det är jobbigt att alltid behöva tänka efter innan man svarar på de vanligaste frågor en mamma får. Jag brukar aldrig ens nämna Hjalmar för folk som jag inte känner. Ser ingen mening i det. Han är för värdefull för att diskutteras i förbifarten. När jag berättar om Hjalmar ska jag ha tid och ork. Men det är lätt att glömma bort sig ibland och ibland säger jag att Hilding är mitt tredje barn och när följdfrågorna kommer så faller tårarna igen.

Idag kom frågan och tårarna och saknaden. Sitter här igen och sopar upp smulorna av mig själv. Pussar Hilding och hjärtat värker efter den lilla som jag får leva utan.

Livet är inte lätt.

haha, fan vad taskiga människor det finns

2008-02-05T22:21:00.000+01:00

satt och läste lite bloggar och förundras över vilka jävla skitsvar vissa skriver. Typ "fan vad ful du är" eller "ska du inte banta?". Elakt kan vara skitkul men det kan vara så tacky också. Det där var bara tacky. Och oftast är det killar som är elaka. Skärpning elaka killar. Min egen skrev anus till en som kallade sig venus :-D
Rätt kul på ett puckovis.

lite blandat svammel

2008-02-05T17:12:00.000+01:00

Först och främst en början på min finfina klädblogg:
Dagens kläder är en hilding i bärsjal som har på sig en body från plastisock. Mamman har jeanskjol och tisha från MQ och ett par överflödiga gravidkilon. Hur kan man vara tjockare än normalt fast man väger ungefär samma?

Och så bild på Hilding i sin vagn. Jag har lyxat med spyhanddukar från lexington. Nu får han spy med stil iaf.

ett ljus i dimman

2008-02-03T19:24:00.000+01:00

bebis verkar bli gladare och gladare och inte en sur min (nåja) på flera dagar. Så nu verkar jag få tillbaks livet lite smått. Det är så mysigt att pussa på bebis när man får ett leende tillbaks.

har bara en fråga till er alla mammisar. Hur får jag bebis att sova i sin vagga på nätterna. Just nu går han under namnet tuttpirayan för han vägrar släppa den mellan 21 och 23 *gäsp och aj*. Hilding äter spyr och äter och spyr och slutligen äter innan han somnar. Jag vill sova i fred nu.

Ge mig tips nu. Lovar att prova varenda sovmetod som inte innebär att han behöver skrika.

jag har typ 110 inlägg att skriva här...

2008-02-01T22:57:00.001+01:00

men hinner knappt med ett halvbra felstavat då och då. Men livet går vidare här hemma iaf. Jag har inte fått något gjort som jag tänkt göra. Mina dagar går ut på att underhålla bebis. HIlding säger "gah aaaah gah" och jag svarar "åh vilken duktig bebis jag har!!". En annan klassiker är: bebis "buäääääää!!!!" och jag svara "nemen älskade lilla pyre! Vill du kramas lite? Är det en dum rap som gör ont igen?". Haha, jag kommer vara skittrög när det är dags att jaga akademiska poäng igen. Men nu har jag iaf lite vuxenkontakt. Emma och jag pratar bebisskit i telefonen 2 ggr om dagen. Jag och Johanna pratar om knullhuset (mycket viktigt ämne enligt min man). Jag och föräldragruppen pratar om depp och tårar och kolik och nålar. Jag och syrran pratar om hur jävla trist det är att vara gravid. Jag och Julle pratar om att vi skulle vilja ha tid att prata.

Jepp så går gången i mitt hus. Inte mycket att hojta om men jag trivs och lär mig bebislivets lugna lunk.

Nu ska jag försöka natta bebis.
bebis: "owhaaaaa!!!"
Jag: "nu ska bebis sova.... nu ska lilleplutt nattas..." (fånig melodi)

7 nya sanningar och nya bilder

2008-01-29T11:28:00.000+01:00

1: jag är sjukt kroppsfixerad. Så där att jag vill se fit ut jämt. Sminkar mig gör jag sällan däremot.

2: jag ville så gärna ha en son att jag blev överlycklig när ultraljudet visade att det var en han. Och jag får inte dåligt samvete för det för jag har liksom passerat hela "viktigast är ett frisk barn" skiten. Viktigast är ett älskat barn, ett levande barn , ett efterlängtat lite pyre. Men roligast var att veta att lille Hilding var en liten han.

3: Jag läser tidningar på toalettgolvet bara för att få lite egentid. Jag är urusel på att låta någon annan hålla Hilding men om jag fejkduschar så får jag ett litet andningshål iaf. Och vattnet är ju så lugnande.

4: jag tittar på glamour, days of our lives OCH hem till gården. Lite jobbigt att zappa mellan ibland.

5: Jag tycker läkare är sjukt sexiga. Kunskap är sexigt. Tröga killar är inte min grej.

6: Jag skrattar helst åt folk, med är inte lika kul. Har riktigt elak humor.

7: jag älskar skisnack! Är en skitsnack sucker tyvärr. Men aldrig om mina vänner men gärna om alla runt omkring. Kaffe, bullar och svaller är min grej.

tjohoo, Hilding älskar bärsjalen!!!

2008-01-25T09:21:00.000+01:00

Han ligger och myyyser i den. Så nu har jag två händer igen. Lycka!

Annars har det varit turbulenta dagar. Vi fick reda på att läkaren (Halimi) som var inblandad i Hjalmars död nu blivit fälld. Han kunde inte ge någon förklaring till sina beslut och han "dömdes" till disciplinåtgärder. Så hoppas hoppas nu att den idioten blir av licensen. Han ansågs ha gjort fel båda gångerna vi var inne. Första gången skulle jag inte blivit hemskickad och andra gången slösade han dyrbar tid på onödiga undersökningar. Och alla ni som bor i Södertälje, det var oss det handlade om i LT för några dagar sedan. Det är så märkligt att nu ett år senare läsa om allt det hemska och få insikten att det är mig det handlar om. Med Hilding i famnen är saknaden stor. När Hilding var nyfödd så brukade jag titta på honom och tänka att "en sån här liten ligger ensam långt nere i marken". Så många tårar fälls fortfarande över alla förlorade ögonblick. Jag väntar bara på nästa dal, just nu mår jag bra men jag vet hur snabbt det kan vända.

Men nu är lite rättvisa skapad i alla fall.

och lite nya bilder

2008-01-22T13:23:00.000+01:00

En på söta underbara Enya och tre på Hilding Vilding (som sover i sin vagga!).
Visst kommer de bilda ett stiligt par i framtiden ;-)

otroligt vad man kan göra grejjer med bara en hand

2008-01-22T10:25:00.000+01:00

Hilding Vilding är ett nöjt knäbarn numera men lägger jag ner prinsen så vrålar han. hittills har han varit kolikfri förutom lite magkurr igår. Men son mamma till en liten skrik och panik blir man snabbt ganska tålig mot gaphalsar. Så ibland vrålar han på golvet medan jag borstar håret och kränger på mig ett par trosor.

Sen sist har jag lärt mig massa nya saker. Här är en nybliven koliköverlevares nyvunna kunskaper:

*skriva snabel-a med en hand! bevis: @
*hålla Hilding, sättas in prinsessklistermärken i dotter A´s bok och äta banan samtidigt.
*amma och spela worms
*sjunga winnebäck för övertrött Hilding
*byta blöja och zappa TV
*fejkle mot arga bebben o låtsas som om det är skitkul att han är vaken klockan 2 på natten.
*sparka sovande make och ge minifom samtidigt som jag försöker vagga lillen
*skriva blogg med Hilding Vilding i famnen.
*Övertala make J till att vi har tillräckligt många ungar (klart han vill h fler som slipper vara hemma dygnet runt)

tack för alla inlägg, har dock inte lärt mig att svara på dom i lugn ro med Hilding i knät, jag får liksom prioritera kollektiva tack.

puss på er alla

Gah, jag blir tokig!!

2008-01-14T06:53:00.000+01:00

Skulle behöva en bebisskrikmanual just nu. Hilding är supernöjd bebis hela dagen just nu. Efter första akupunkturtillfället vände det och nu vrider han sig inte längre i plågor. Marietta, barnmorskan som ger akupunktur, trodde han skulle vara helt bra efter onsdag. Och visst ser vi STOR skillnad på våran lilla älskling. Nu ler han och jollrar under sin vakentid. För bara en vecka sen stod jag i hallen klockan tre och grät efter att ha försökt trösta bebisen i tre timmars skrikmaraton. Igår kramades hela familjen i sängen samma tid.

Men (i mitt liv finns alltid ett men) han skriker på kvällar och nätter. Inte av ont och inte av hunger och inte av blöt blöja. Men varför då? Gör bebisar så?
Jag ammar och han bökar och är inte nöjd. Jag byter bröst, han fortsätter böka och blir arg när mjölken börjar rinna. Jag försöker truga och han blir rosenrasande (bra Kalle Anka uttryck) och frustar. julle tar honom och ger nappen och han GALLSKRIKER! Jag tar honom till bröstet och han ammar i en minut, släpper och skriker. Julle tar honom och promenerar i en kvart och han somnar. Sover en halvtimma och vaknar och allt börjar om från början. Så här håller vi på mellan 23 och 01.30 *gäsp*

Och nu imorse vakande han 5 och gjorde samma sak igen. Vi gick upp och han var nöjd med att bäras, inget magknip alltså. Sen la jag honom bredvid hans sovande pappa i sängen och vips så sov han.

Så kloka mammor, whats up med bebis Hilding? Jag tippar på utvecklingsskrik och trötthet och julles tips är magknip light. Vad tror ni?

läget är under kontroll

2008-01-12T20:19:00.000+01:00

Vi provar akupunktur och han är gladare nu.
Skriver mer när jag hinner ikväll.

Han är (viskar) liiiite bättre

2008-01-09T21:58:00.000+01:00

Vi har börjat med biogaia droppar och han har inte skrikigt så mycket ikväll. Han låg till och med nöjd i babysittern.

Hoppas hoppas hoppas min älskling mår bra imorgon.

Annars har jag insett att jag kommer vara smal som ett snöre innan han slutat amma. jag får inte äta ett smack (laktos, kryddor, grönsaker, frukt...) och jag bär på honom dygnet runt. Nu är 22 av 25 kilon borta. Tyvärr väger fett mer än muskler men det ska jag nog trimma till.

Trött mamma till ledsen unge

2008-01-08T12:20:00.000+01:00

Hilding har kolik. Vi har fått åka in till sjukhuset och göra diverse koller och på ultraljudet såg läkaren stora gasansamlingar i magen. Men nu verkar det i alla fall vara bättre. Igår skrek han bara en timme sammanlagt och somnade så gott bredvid mig i sängen vid ett och sov till klockan nio med två nattamningar. Så vi vaknade rätt utvilade båda två.

Men OJ vad det skär i mitt hjärta när han har ont. Läkaren menade på att det var tillfällig kolik pga att det var gasansamling och inte lite gas överallt. Så vi hoppas att det ska bli bra.

Så tips mottages gärna.

Hilding växer

2008-01-06T13:22:00.000+01:00

Vi var på BVC i fredags och lilla Hilding har blivit stor. Han väger 4430 och är 54 cm lång. Och nu börjar lilleman visa lite humör. Han är nöjd om han får ligga hos mig, inget annat duger. Visst det är jättemysigt ett tag men nu efter 3 o en halv vecka så skulle dte vara underbart att få sova utan att lillpirayan sitter fast i tutten :)
Men det är kärt besvär iaf.

Och tack för alla fina grattis. Ni är bäst hela bunten!

titta han är vaken!

2008-01-03T19:08:00.000+01:00

Hilding har gått från att vara världens mest sovande lilla bebis till att vara vaken hela tiden. Jag njuter av varenda stund! När jag är som tröttast klockan 3 och han skriker så tänker jag på hur mycket jag skulle betala för att höra Hjalmar skrika och då orkar jag oceaner till.

måste bara visa Hildings pussmun

2008-01-01T18:57:00.000+01:00

Jag kan inte låta bli att pussa på den.

Nu tackar jag er alla och önskar ett gott nytt år!

2007-12-31T15:52:00.000+01:00

Försöker sammanfatta 2007 så här mellan amningarna (att en liten kille kan ta upp så mycket tid).

Så kära vänner. Nu är ett år till slut. 2007 bjöd på tårar och skratt. Jag fick lära mig att leva utan Hjalmar och jag fick ett liv med Hilding. Samtidigt som min lilla saknas så fulls hjärtat varje gång jag tittar på Hilding. Märkligt det där hur alla tårar torkades när han föddes. Nu saknar jag Hjalmar men hans liv har fått mer mening nu. Gåvan och lärdomen är att varje sekund med mina barn är så värdefulla. Jag kan titta på Alicia och Hilding och förundras över att jag haft sån tur. 2 vackra friska barn! Och en liten ängel i mitt hjärta.

Nu trampar jag vidare in i 2008 med förhoppningen om ännu bättre dagar. 2008 kommer bjuda på massa ögonblick med barnen och en väntan på en massa bebisar.

Först ut är Johannas dotter. Världens mest efterlängtade lilla tjej. Sen kommer Saras lilla kille. Och min bästa väns lilla tjej i vår. Mina barns första kusin i sommar. Tänk vad många bebismirakel vi kommer få uppleva.

Tack alla för året som gått.

Och äntligen ökar han i vikt!

2007-12-26T19:18:00.000+01:00

Idag har Hilding visat på en strålande viktökning på 200 gram på 5 dygn. Så nu fungerar amningen. Så skönt! Vi firade med mellandagsrea.

Sakta sakta kommer vardagen tillbaka.

Omtumlande dagar

2007-12-23T12:16:00.000+01:00

Mitt i all bebislycka har amningshormonerna gett mig en ordentlig depp. Med Hilding i famnen blir saknaden tydligare. Sitter och ler och grinar om vartannat.

Vi har haft lite förtroende problem jag och mina tuttar. Mjölken rinner på men Hilding har varit för trött för att orka äta ordentligt så mjlöken sinade lite men nu verkar det ha runnit till ordetligt igen. Tyvärr ökar inte plutten i vikt ordentligt i början men vi hoppas att han tar igen det ordentligt nu när han är piggare och orkar amma.

Så med lite dåligt självförtroende och inga inhandlade julklappar ska jag idag lämna lillen till min mamma i två timmar och få lufta hjärnan lite. Med sig har Hilding 70 ml utpumpad bröstmjölk.

Och med det önskar jag er alla en God Jul.

Tack för alla fina ord.

/
Johanna

Nu är han här!

2007-12-20T22:08:00.000+01:00

För en vecka sen föddes Karl Ivar Hilding. 4145 g tung och 50 cm.

rapport från ultraljud

2007-11-30T14:42:00.000+01:00

Det är en liten tjockis i min mage :)
Han har ett litet späcklager runt magen, jag hävdar bestämt att han laddar för vintern.

I vilket fall gick allt bra. Han väger nu 3500g och min tapp är förkortasd men ska nog hålla ut i 12 dagar till. Och om 12 dagar kommer storken!!

Bjuder på en förmodligen sista magbild

2007-11-29T16:35:00.000+01:00

Så här ser bjässemagen ut i vecka 37!

Ingen bebis ännu

2007-11-28T12:20:00.000+01:00

Men uppdaterar er lite om läget:

Jag har jobbigt med onda förvärkar som tyvärr verkar göra nytta. Bebis trycker på neråt och jag vilar så mycket det bara går. Vi väntar på besked från läkare om eventuellt tidigarelagt snitt som i så fall ska bli den 7:e december. Alltså om bara en vecka!

Annars växer magen bra. Mina värden är normala (jag älskar numera att vara normal!) och bebis studsar på inne i magen.

Men det är segt! Dagarna sniglar fram.

Lovar att uppdatera när läkaren ringt.

kramar till er alla

Jag är världens sämsta sovare

2007-11-20T11:08:00.000+01:00

Jag längtar efter nattvak och nattamningar för jag kan inte sova. Jag kommer ihåg min första date med sömntabletter, jag blev kär! För första gången på evigheter sov jag som en prinsessa. Men nu är såklart bebis viktigast så jag har lagt alla piller på hyllan men tyvärr är biverkningen att jag fått genomlida avgiftningen från helvetet i kombination med att min vän insomnia är tillbaka. Så nu är jag vaken igen.

Så här ser en JOhanna-natt ut:
Börjar ta det kvällslugnt vid 21
Tänder ljus och myser i sängen med tidning alt skittråkig bok kl 22.30
Make J kommer och lägger sig vid 23
Han masserar min rygg i en kvart tills han somnar
Jag ligger och stirrar i luften, går och kissar.
Stirrar lite mer, kollar på klockan som brukar vara 1...
Somnar med ångestgnag i magen vid 1-2
vaknar och kissar klockan 3
somnar om! men vaknar klockan 4 och kissar
ligger och stirrar fram till klockan 6
familjen vaknar
jag lägger mig igen
somnar vid 8 när det är tyst
vaknar av telefonen (jepp någon ringer varje morgon) klockan halv 10

GÄSP!
Ge mig husmorstips nu! Måste få sova...

26 dagar kvar till bebis

2007-11-17T11:47:00.000+01:00

Tiden går både fort och otroligt långsamt! Vill ha min bebis här nu fast jag vet att han har det bra där inne.

Var på tillväxt-UL igår och han växer så det knakar. Jag bär numera på 3 kg bebis! Inte konstigt att magen gör ont. Och det är drygt tre veckor kvar!

bombar er med bilder idag.

2007-11-11T15:43:00.000+01:00

Älskade lillebror för 2 veckor sen. KOlla pussmunnen :-)

den nakna sanningen v34/35

2007-11-11T11:04:00.000+01:00

först och främst vill jag ge er alla en stor kram

2007-11-11T09:09:00.000+01:00

Tack för att ni tänkte på oss och för att min lilla H fick så många ljus tända på sn födelsedag. Jag skulle vilja ge er alla ett personligt svar men som vanligt numera är orken inte med mig.

Jag har haft några riktigt jobbiga dagar och hamnat en stor svacka. Påminnelserna från höstvintern 2006 fortsätter avlösa varandra och det ger en enorm oro. Vi var på dop igår och jag hade pansrat mig för att klara av att gå in en kyrka. Sedan Hjalmar dog avskyr jag kyrkor och religion. Känner bara förakt och hat. I vilket fall så hade jag bestämt mig för att vara en normal människa som klarar av att se på dop som tradtion och bege mig på söta bebisens dop men mina nerver höll inte ihop och nu är jag igen ett människovrak.

Det började helt okej men allt rasade när Hjalmars begravningpsalm spelades som doppsalm. Jag började skaka i hela kroppen och tårarna sprutade. Det känndes så jävla orättvist. Till den sången sjöng vi vårat sista avsked till lilla sonen och andra kan fira sitt barns födelse. Jag vill också kunna vara glad och lycklig men fan vad svårt det är.

Väl hemma höll skakandet i sig och jag var säker på att lilla lillebror dött i magen. Jag buffade och grät och han svarade med sparkar. Varje sekund känndes som den sista. Efter en natts dålig sömn är jag nu lite sådär lagom ledbruten. Försöker samla ihop bitarna igen. Men det är svårt att orka den sista biten nu. Jag hoppas han kommer snart för jag orkar inte låtsas vara glad gravid längre. Min mage är ingen trygg plats. Jag vill kunna passa honom själv.

Ja ni ser att det är tunga dagar igen.

1 år

2007-11-08T08:35:00.000+01:00

Grattis min lilla son. Att fylla ett år är stort. Man väcks på morgonen med paket och sång och kanske sitt livs första tårtbit. Så var det när din storasyster fyllde ett, en dag av glädje och ballonger. Idag är det din dag. Den 8:e november 2006 vid klockan fyra på eftermiddagen kom du till oss. Jag sov på operationsbordet men du las på mitt bröst så att du skulle få vara hos din mamma en liten stund. Det är jag tacksam för idag. Vi låg där djupt sovande både två. Sen fick din stolta pappa dig. Ni vägde och mätte och du virades in i en filt. Medan jag låg och vaknade till viskade din pappa i ditt öra hur älskad du är. Hur mycket vi väntat och längtat. Hur gärna vi ville att du skulle finnas hos oss. Men älskade älskade barn, ödet ville annorlunda och din födelse blev också den dag som du lämnade oss. Så nu firar du där du är och vi minns ditt första år. För även om du inte finns här så har vi massor av Hjalmar minnen att titta tillbaka på.

På BB höll jag din lilla hand. Jag viskade tyst att jag älskar dig. Jag smekte ditt svarta hår. Jag tittade på dig och tänkte att du var så fin. Vi åkte hem och lämnade dig på sjukhuset, det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Vi satt i den tysta lägenheten och det kom blommor. Vi grät. Men hela tiden fanns en kärlek till dig och till livet. Jag valde att leva för att jag hatade att du inte fick göra det. Vi begravde dig en varm decemberdag. Fåglar sjöng och det växte blommor på kyrkbacken. Jag satt stilla i kyrkan för att inte missa ett ögonblick. Vi passerade en vår utan dig. Vi flög flygplan och tittade på molnen och tänkte att det måste vara en underbar lekplats. Din storasyster lekte med dig sin osynliga lillebror. Vi har varit vid din grav säkert hundra gånger. Vi planterar, tänder ljus och skickar slängkyssar. Vi går till bilen och ropar "hej då Hjalmar, vi älskar dig!". Jag fyllde 26 år utan dig. Din storasyster fyllde 5 år utan dig. Fast du inte syns så vet vi att du är här. I varje ögonblick finns du hos oss. Du är inte borta utan du finns bara inte här.

Snart blir du storebror. En liten bebis till ska vi få. Allt vi gör och allt vi gjort det senaste året är för att du fanns. Varje beslut och varje känsla vi har är resultatet av att vi fick uppleva dig.

Tack Hjalmar. Tack för att du kom till oss. Vi kommer aldrig vara ledsna för att du fanns. Vi är för alltid förstörda för att du valde att gå.

Grattis älskade son. Hoppas att du firas ordentligt idag. Hoppas din gammelmorfar och dina släktingar blåser ballonger och bakar tårta.och att du får hundra paket. Vi kommer blåsa såpbubblor till dig idag. Och ge dig blommor och en leksak. Men mest av allt kommer vi sakna dig här hos oss.

/
mamma

Då var vi där mina vänner

2007-11-06T08:49:00.000+01:00

Ett helt år har gått. Idag på dagen, en tisdag, imorgon på datumet, den 7:e, dog min första lilla son. På väg från till sjukhuset lyssnade vi på Ted Gärdestad.

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för.
Äskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Himlen så oskyldigt blå
text Gärdestad
(spelades i bilen den där novemberdagen)

Och nu står jag här ett helt år senare och minns. Minns alla små stunder, minns alla tårar, minns ljudet av Hjalmars sista hjärtslag. Jag sitter med en hamrande ångest och en längtan som inte går att beskriva. Hur fan har man överlevt? Hur har jag lyckats överleva dödsbesked, förlossning, begravning och ett helt långt år utan honom. Jag har ingen aning och inga vettiga svar. Jag vet bara att nyfikenheten över morgondagen överlevde den där kalla novemberdagen. Vissa dagar har jag legat och skakat i sängen och andra har livet varit ljust. Alla dagar har jag burit min son i mitt hjärta, så nära och varsamt som jag bara kunnat utan att mitt hjärta gått sönder.

Jag höll dig i min famn
Just innan du försvann
Du log mot mig och sa
Jag kommer snart tillbaks
Men ödet valde dig
Och tog dig bort från mig
Min gud vad har jag gjort för fel
Mitt barn nu är du fri
Det kostade ditt liv
Den vackraste var du
Är du i himlen nu
Du lämnade vår jord
All tröst är tomma ord
för smärtan som jag har
Den stannar kvar
Trots att det känns så svårt
Så döljer jag min gråt
och lär mig att förstå
att jag dig inte når
I tomheten ibland
Jag sträcker ut min hand
och ropar efter dig ändå
Mitt barn nu är du fri
Det kostade ditt liv
Den vackraste var du
Är du i himlen nu
Du lämnade vår jord
All tröst är tomma ord
för smärtan som jag har
Den stannar kvar
Ödet valde dig Text: Åsa Jinder och Eiwor Kjellberg
(spelades på Hjalmars begravning)

Ett helt år mina vänner. Så oändligt lång tid. Minnen har suddats ut och nya har skapats. Jag har levt vidare men för att citera en annan mamma med barn i himlen "det är en skugga som vandrar vidare". Och så är det. Vissa dagar är jag tom. Andra dagar fylls jag av framtidshopp. Men alltid fattas en stor bit av mig. Vi skapar våra barn av oss, vi bär dom i nio månader. Vi föder och ger liv. Men när livet försvunnit redan innan födelsen försvinner också självkänslan och hoppet. Det är så svårt att sätta ord på allt jag känner men jag ska försöka strukturera i kaoset. Så här har ni allt jag känner:

Jag är så förbannat jävla besviken på livet. jag vill inte vara bitter och missunsam. Jag vill älska att se små bebisar och gravida magar. Jag vill inte hata att andra lever när min Hjalmar dog. Jag vill färdas tillbaka i tiden och rädda honom. Viska i hans öra att allt kommer bli bra. Jag vill klä honom på morgonen och byta blöjor. Jag vill kamma hans svarta lockar och torka hans lilla näsa. Jag vill ropa hans namn och se hur han hör mig. Mest av allt vill jag berätta hur mycket jag älskar och hur speciell han är. Jag vill inte vara rädd för att döden lurar bakom nästa hörn igen. Jag vill kunna le åt minnena. Nu gråter jag. Stora mörka tårar. Tårar av bitterhet och av en saknad större än något annat. Mitt liv blev allt annat än jag tänkt mig. Och nu är jag här. Ett år äldre och mycket visare. När man förlorar sitt barn så förlorar man också sig själv och jag är på väg att hitta alla små delar igen. Dom delar som försvunnit får jag fylla med annat. Men jag är tacksam för upplevelsen. Inte att han dog men att han levde. Jag gav liv men födde död. Tack min son för alla små stunder. Du gav mig så mycket. Jag älskar dig.

Ingen förstod vart Du blev av
men fast Din vagga är en grav
tror jag Du fann en öppen dörr
som barnen gör
Till rum med änglar att få se
dom lär Dig leka, ser Dig le
Åh - om jag kunde vara med!
Det är Dig jag älskar

Det är Dig jag älskar!
Och en gång skall tystnad
ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång

Ingen är vackrare än Du
för Du har himmelsk klädnad nu
Du som är mammas sorg och skatt
jag ber i natt
När Du hör vita vingars sus
be att två änglar tar ditt ljus
ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!

Jag skall aldrig glömma
Och en gång skall tystnad
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång

Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång

Det är Dig jag älskar
Det är Dig jag älskar
Och en gång skall tårar
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång

Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång

Jag vill alltid älska -
aldrig glömma -
jag vill alltid älska!

Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång
text Erik Hillestad
(sjöngs på Hjalmars begravning)

magen v34

2007-11-05T10:25:00.000+01:00

vad den växer! Jag har en jättemage ju!

Idag brinner ljus hos Hjalmar

2007-11-03T13:42:00.000+01:00

Många ljus från hela familjen. Tänk att någon så liten saknas så mycket av så många. Snart ska jag åka till graven och älska extra mycket idag.

Underbara oktobertråd!

2007-11-02T14:08:00.000+01:00

Tack så mycket alla fina mammor. Tack för att ni minns oss och för att ni tänder ljus för min lilla H. Jag kommer komma in och skriva några rader på hans födelsedag till er. Men tills dess ett kollektivt tack. Era ord och handling hjälper mig en bit på vägen.

tillbaka fulltankad med energi och hopp

2007-11-01T13:35:00.000+01:00

lillebror är stor och frisk och flödet i navelsträngen perfekt! Tänk att min kropp lyckas fixa ett bebismirakel till. Nu är det min tur! Sitter och ler åt min stora mage som böljar fram och tillbaka. Snart är han här lilla bebisen som är världens mest älskade.

Vikt idag: 2316 gram (+19%)
uppskattad födelsevikt: drygt 4 kilo!
graviditetslängd enligt storlek: 35+6!

Lillebror på väg?

2007-10-31T09:34:00.000+01:00

Här händer det grejer!

Hemma från BM och lillebror ligger i startgroparna redan nu. Från att vara helt rörlig för en vecka sen ligger han nu helt fixerad och väldigt långt ner i bäckengången. Så nu är jag skickad till tillväxt-UL i morgon eftersom BM tror att han kommer komma tidigt. Men jag är i vecka 33 nu så det är helt okej om han bestämmer sig för att födas Men bäst ä'r ju såklart om han simmar lugnt några veckor till.

Annars var siffrorna:
Hb: 130
fosterljud: 136
pro/glu: 0/0
s/f: 30
vikt: sammalagt +13

har fixat hemma med jättestora magen v33

2007-10-29T23:26:00.000+01:00

Jag är så trött

2007-10-25T21:25:00.000+01:00

energin räcker inte till. Vill skriva så mycket och svara er alla.

Men jag ger upp för nu och låter bloggen vila en vecka eller så.

Hoppas på att inspirationen ska spira under tiden.

Kära familj och vänner och hur ni klarat av lilla H´s korta liv

2007-10-23T07:58:00.000+01:00

Det har snart gått ett år och jag gör bokslut. Jag ältar, tänker och förbereder mig. Trodde aldrig att det skulle vara så stort att närma sig årsdagen. Åren skiljer sig mycket åt. I år är allt mildare samtidigt mycket bittrare. Förra året var det snöstorm veckan innan Hjalmar dog. Jag åkte från skolan och pendeltågen var inställda. Jag stod på en kall perrong och frös och bebisen sparkade lite för en gångs skull. Jag tog bussen från Östertälje till sjukhuset och till barnmorskan. Jag var ensam och det blåste och snöade och bussen kom inte upp för backen. Jag kan känna vindens isande kyla och hur fötterna halkade i nysnön. Min man var på jobbet, hann inte komma, ville inte komma. Upptagen med viktiga jobb. Det var jag och lilla H. Barnmorskan hittade inga hjärtljud och hon såg bekymrad ut och bytte maskin. Och till slut kom ljudet av lilla hjärtat men barnmorskan såg inte nöjd ut. Ändå fick jag halka hem igen. Hämtade dottern och gick hem.

Sedan dog han, lilla sonen. Bara så där. Efter månader av längtan och förberedelser. Han fanns en stund i mig, levande och varm. Älskad, efterlängtad och hickande. Sen var han borta. Som en viskning. Ett litet barn som vände upp och ner på en hel värld. Mitt barn, min upplevelse, mitt kropps fantastiska resultat av 9 månaders graviditet. Bara borta.

Det var några som såg honom där på sjukhuset. Hans svarta lite lockiga hår med lilla stickade mössan på huvudet. Lilla munnen som blivit mörk eftersom han legat död i min mage ett helt dygn. Ändå så klar. Små små händer och ännu mindre fötter. Alla letade fel, var han som alla andra? Varför? Hade han inte lite onormala drag? Han var det finaste mina ögon sett. Helt perfekt och hela jag skrek av stolthet "kolla vad jag gjort! Världens finaste barn! Jag har gett min man en son!". Samtidigt skammen över misslyckandet. Skammen över all sorg jag orsakat. I korridoren gick en pappa med sitt nyfödda barn. I vårat rum lyfte min man sin son vars kropp var helt slapp. Han bäddade lilla vita kistan och lyfte långsamt och försiktigt våran son ur korgen och ner i kistan. Jag grät inte. Mina tårar hade frusit tillsammans med min själ.

Sen gick tiden. Jag gav mig själv 2 månader att sörja. I två månader satt jag och grät i min lägenhet. Jag åt inte och drack inte. Tårarna var tillräckligt många för att fylla en ocean. Vi begravde honom en varm decemberdag. Det växte blommor i kyrkbacken. Jag var kall i hela kroppen. Jag grät inte på min sons begravning. Innan hade jag ätit fyra tabletter stesolid för att orka andas. Jag satt där en stund efter allt var klart. Jag ville minnas allt, rista in sorgen i själen för alltid. Vi lämnade kistan i kyrkan. Han begravdes av prästen och vi åt pastasallad i våran lägenhet. Det kom inga tårar den dagen. Det behövdes inte. Alla visste varför vi var där.

Nu har ett år gått. Jag är vissa människor evigt tacksam och andra har jag valt bort ur mitt liv.

Kvar finns de finaste vännerna och borta är andra. Sorgen äter upp vänner. Vissa är starka och andra väljer den lätta vägen ut. Det har stundtals varit så tyst runt oss. Vi undviks. Vi försöker le men vi blir bortvalda. Dom självklara försvann och de andra kom att bli så otroligt kära till oss.

Syster och David, Tack. Tack för alla middagar och tack för alla långa samtal. Tack för att ni orkat och för att ni aldrig ifrågasätter. Livet går vidare på det konsigaste sätt. Men kvar finns minnena och ni finns där. Alltid.

Lillebror. Tack för att du satt hos oss med ditt tevespel i handen. För att du försökte förstå fast det var omöjligt. För vänskapen som växt fram mellan dig och Joel. Ibland är att säga ingenting så mycket större än att säga rätt.

Emma. Älskade vän. Tänk att vi skulle sörja så mycket under så kort tid. Tack för att du klarade av prövningen. För att du klev upp och åkte till mig varje gång mina tårar inte ville sluta falla.

Sara. Du kom helt oväntat och läste och skrev till mig. Du blev en vän som jag håller kärt.

Johanna. Söta du. Tack för att du varit i samma svarta rum och vänt. Tack för att du förstår precis hur jävla ont det gör.

Alla ni här på bloggen. Era svar är som plåster. Jag sparar dem alla i min Hjalmar mapp. Alla ord om att jag är stark och att min sorg är verklig. Tack vare er lever han vidare, min lilla son. Han fanns och han finns.

Mina föräldrar. Ibland är ni underbara. Er sorg är dubbel. Tack för att ni försöker på erat sätt.

Släktingar. Ni som funnits där är få men värdefulla. Tack farbror och Auli för att ni frågar hur vi mår. Vi klarar oss alltid. Tack för frågor om hur ni kan hjälpa. Mormor jag vet att du på ditt eget sätt förstår.

Minna-li. Det är svårt att säga rätt. Men tack för att du säger något till oss. Jag är glad för att alla långa fikan. Det finns inget jag inte kan säga. Din bror är så glad för att du finns.

Personal på sjukhuset. Tack till er som höll Hjalmar och sa att han var fin. Att jag var fin. Att till och med moderkakan var fin. Ni tar bort skulden. Min kropp gjorde vad den kunde det var bara den förbannade slumpen som hittade oss. Tack för att ni tänker på oss.

Idag tänder jag ett ljus

2007-10-21T12:43:00.000+01:00

för en liten flicka som kom, levde en liten stund och som sedan vände om.

Stora kramar till hela hennes familj.

Livet är svart och orättvist.

Andra sidor av mig

2007-10-21T12:13:00.000+01:00

Sist jag skrev här bestämde jag mig att samla alla minnen i en mapp i datorn. När jag började med det blev det en liten liten del av Hjalmar som sparades i tiden. Medan jag samlar och sparar honom tappar jag mig själv. Ibland måste jag nästan krampaktigt fösöka minnas vem jag en gång var. Det var länge sedan jag var mig själv, samtidgt är vi inga tidsdokument utan i ständig förändring.

Vad jag vill få sagt med det här är att jag är väldigt vilsen. Under väldigt lång tid av mitt liv har allt kretsat kring barn och sorg. Jag tittade på foton tagna långt innan allt började och kännde inte igen mig själv. Jag försökte hitta känslan av sorglöshet men den är borta. Inte heller bli sorgen lättare att bära utan den blir istället en del av mig. Det är skrämmande hur stor den delen är. Jag bär Hjalmar i mitt hjärta men jag bär också mycket mer. Jag bär besvikelser, död och rädsla.

Det som är mest skrämmande är att det numera är jag. Jag är allt det där. Varje dag. I varje andetag. Det lätta och det naiva är borta. Och jag tycker det är tungt att tänka att det aldrig blir naivt igen. Varför var jag tvungen att bli tung redan som ung när andra kan leva i en kokong i 70 år?

Och hur var jag då? Jag var väldigt glad och tog stor plats. Jag skrattade mycket och ofta. Jag tog barn för givet och livet var självklart. Jag hade starka åsikter om allt. Jag ville slåss för äkta jämställdhet. Mitt hem var ett kreativt kaos. Mina skivor spelade glad musik. Jag dansade varje helg. Jag längtade efter allt och inget.

Vem är jag idag då? Jag är ganska tyst för att slippa berätta om allt som hänt. Jag väljer mina relationer med omsorg. Jag har levt en hel evighet på några få år. Ibland gråter jag utan att veta varför. Jag letar efter mening men finner ingen. Framtiden är fragmenterad. Det är mer nu och mindre imorgon. Ibland sitter jag i mörkret och bara är. Idag saknar jag hela tiden.

Där det med bra och dåliga dagar

2007-10-17T09:26:00.000+01:00

Igår satt jag och läste "när ett litet barn dör" som handlar om att förlora ett barn sent i graviditeten eller strax därefter. Jag har läst boken två gånger men inte under det senaste halvåret. Nu bläddrade jag fram till kapitlet om sorgen när det gått en tid efter förlusten. Vad jag grät. Jag grät av igenkänning och av saknad, jag grät för alla förlorade ögonblick. Och det som gjorde mig allra mest ledsen var meningen "nu har minnet efter det döda barnet bleknat". För det är så att han försvinner mer och mer. Hans ansikte är inte lika tydligt i mitt minne längre. Ni som läst "nu vill jag sjunga dig milda sånger" kanske förstår hur jag menar, att det man begraver bakom sig försvinner när man inte gör det verkligt.

Vi talar sällan om Hjalmar. Det är minerad mark att göra det. Min man klarar det inte och min dotter saknar och vill inte tänka på risken att det nya barnet också kan dö. Jag skriver om Hjalmar men talar sällan heller om honom. För vad ska man säga? Han var min upplevelse och han är min sorg. Han berörde många men var bara verklig för mig. Men varje rörelse finns registerad i min kropp. Varje ögonblick av längtan och förtvivlan. Vraje spark med hopp om en framtid.

Men verkligheten är att han förvsinner och bleknar och det gör fruktandsvärt ont. För varje dag är han lite lite längre bort från mig. Kommer han att vara en viskning i framtiden eller kommer jag finna vägar att leva nära både liv och död i framtiden? Hur kommer han leva i min framtid när jag knappt kan acceptera att är borta idag.

Om två vcekor ska jag fira mitt andra barns första födelsedag. Samtidigr ska jag sörja hans dödsdag. Jag sitter fast i den värsta av paradoxer. Hoppas att dagen blir vacker och att minnena av den tydliga.

Drömmer om bebisar

2007-10-16T11:50:00.000+01:00

äntligen kom dom, alla drömmarna om lillebror. Vad jag längtat efter att kunna se bebisen i drömmarnas land. Men dom har lyst med sin frånvaro fram tills i natt. När jag väntade Hjalmar så drömmde jag två gånger och bebisen och i båda drömmarna dog han. I natt föddes en bebis som levde och som var liten men så lik sin storebror. kanske kanske är det min tur nu.

Och nedräkningen pågår. 58 dagar kvar till bebis! En hel evighet tycker jag men nyss var det 100 dagar så tiden rör på sig.

Nu ska jag laga lunch. För äta bör man annars dör man.

Här har ni mitt år i bilder

2007-10-10T14:17:00.000+01:00

Jobbig dag igår igen

2007-10-09T11:00:00.000+01:00

Jag fick en liten blödning igår och ringde till förlossningen och frågade om jag fick komma upp på en UL-koll för att kolla moderkakan. Och jag var så välkommen. Men när jag väl kom upp så hamnade jag i samma rum som vi fick ligga i när lilla H dog och jag blev kopplad till en CTG. Jag var stressad och tänkte bara "nu dör bebisen, nu dör bebisen..." och mitt blodtryck sköt i höjden. Vi blev bortglömda i rummet och plötsligt gick larmet på CTG-apparaten. Så rädd som jag var då har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag blev verkligen helt paralyserad av skräck och ville kräkas. In kommer personal och säger att kurvan är jättefin, han mår bra, men att maskinen fellarmar ibland. Men under den minuten hann jag känna en del av vad jag skulle känna om lillebror dog. En helt egen unik sorg och förtvivlan helt skiljd från saknaden efter Hjalmar. Nu känner jag mig helt nedbruten och all min kraft är försvunnen. Jag orkar inte vara gravid mer nu. Bebisar bara dör i min mage...

Efter CTG:n som var fin blev vi lovade kvinnlig läkare. Timmarna gick och jag glömdes bokstavligen bort i rum F på Södertälje förlossning. I rummet låg en kvinna och grät för att hon mådde dåligt och jag tänkte bara att hon inte hade något att gråta för eftersom hennes barn levde och mådde bra. Efter 6 timmar kom en läkare in och skrev ut mig med beskedet att mina slemhinnor blöder eftersom jag är förkyld. Moderkakan är fin och lillebrors CTG är bättre än 90% av övriga bebisars i samma vecka.

Men nu mina vänner behöver jag peppas för hela jag är körd i botten. Kraft, framtidstro och ork är borta. Jag vill verkligen känna att allt är som det ska men jag är så orolig att jag vill dra täcket över huvudet och stanna där i 2 månader.

En liten uppdatering då

2007-10-04T09:58:00.000+01:00

Åter igen kan jag berätta att lillebror är ett praktexemplar. Han är något större än bebisar normalt men enligt läkaren en "vild och fin liten krabat". Och nu har jag till och med passerat 28+0 och bebis skulle med största sannolikhet klara sig om vattnet gick.

Annars passerar dagarna förbi i sakta mak. Jag inreder och make J ska måla väggarna Stockholmsvita. Vi köpte lite nya möbler igår, en bårå från englessons stockholms serie och en sänggavel från BJS. Vitt såklart ;) och väldigt stiligt. Så nu väntar jag bara på att jag ska få ordning här hemma inför älskade bebis födelse.

Och så har bebis fått ett spjällskydd i vitt och blått från lexington och en stjärnfilt i samma färger, också från lexington.

Och så har jag shoppat en Peak dunjacka åt stora dottern. Så underbart att kunna sprätta iväg för mycket pengar ibland!

Bilder kommer

usch och fy

2007-10-01T09:51:00.000+01:00

nu ska jag till läkaren för en fostervatten koll. Jag hatar ultraljud! Tycker inte det minsta lilla om det. Påminner mig bara för mycket om Hjalmars sista timmar.

Håller ni en tumme för oss idag?

Ganska bra dagar

2007-09-30T10:04:00.000+01:00

har passerat. Mycket tack vare sjukskrivningen tror jag. Nu har jag fått en chans till reflektion och eftertanke. Jag kan sitta och gråta när gråten behöver komma ut och jag kan acceptera oron för att det bara är just oro. Min kloka läkare sa att jag ska leva med oron och inte mot den. Jag ska acceptera att den kommer finnas kvar ända tills lillebror är här. Så måste det få vara och det är helt normalt.

Satt och räknade veckor igår och jag har varit gravid i 90 veckor! Så nu har jag officiellt slagit alla elefantmammor i hela afrika. Första graviditeten i projekt bebis började i november 2005 och sen dess har jag väntat barn.

Kan avslöja att jag är less på att vänta nu.

Precis så här uttråkad är jag

2007-09-29T10:43:00.000+01:00

att jag tänker lista bebisgrejjer som jag tokhatar!

JOhannas bebis-saker-hatar-lista:

*disney grejjer! Både kläder och möbler och täcken. I hate!
*sparkdräkter med fötter på! Fy vad hemskt plagg.
*Tunga klumpiga vagnar.
*Bara rosa på småflickor. Min man älskar rosa så vårat barn kommer nog att ha rosa men det får bli lite könskvotering a la färger.
*Namn som visar på egenskap. Hur jävla kul kan Vilda 45 år tycka att det är att heta så?
*Klädmatchade barn. Men mina kommer nog också vara det (skäms!).
*Kläder med budskap, ex "min pappa är starkare än din". Funderar dock på en body med texten "min pappa har större snopp än din". Undrar bara om vi blir insläppta på öppna förskolan då...

Vi vann!

2007-09-28T15:05:00.000+01:00

Vi fick nya chassiet! Efter lite gnäll och hot om att upphäva köpet. Så nu kommer lillebror glida runt i en sån här (pekar) vagn.

Jag är arg som ett bi

2007-09-27T17:25:00.000+01:00

Jag har köpt, beställt, en vagn till lillebror. En rätt dyr historia, en bugaboo cameleon. Den 30/8 var jag och betalade och beställde vagnen och frågade då OM det skulle komma nya färger och fick svaret "nej". Den 1/9 släpptes nya färgerna! Och nu krånglar butiken med att ge mig det nya chassiet fast jag inte ens fått vagnen levererad ännu. Så nu är det krig. Jag ska ha en av dom nya färgerna och det nya chassiet annars blir jag rosenrasande :-D

Fortsättning följer

Så glad att ha fel

2007-09-26T17:43:00.000+01:00

Vill bara skriva att så många fler än vi trodde varit hos Hjalmar. Gladast av alla är min man som ler idag. Så alla ni som hälsat på lilla H, Tack! vi är så lyckliga över att ha haft fel.

Och så rapport från dagens läkarbesök. I december kommer lillebror med snitt, på självaste Lucia om inte vattnet gått tidigare. Vad vi längtar!

Så många tankar som fastnar i mitt huvud

2007-09-25T13:29:00.000+01:00

Det är bara jag som vet hur jag känner och ibland fastnar jag där i min egen ensamhet. Det är mycket ensklare att behålla tankar för sig själv men det är också mycket farligare att göra det. För alla tankar som aldrig får höras av andra blir till små sanningar i mitt huvud.

Igår var vi hos kurator-Ulla igen. Och plötsligt kom många små grubbel fram. Jag spydde ut all besvikelse och all frustration över henne och make J. Jag vågade säga att jag är så ledsen för att jag måste stå ensam i allt det läskiga. Jag lånade och lånar igen Winnerbäcks rader för att sätta ord på mina känslor:

En elegi för alla sorger den här hösten handla om, för en mor som sjukna in, och för ett barn som aldrig kom. För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in, för en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din.

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement, två ögonpar i tomhet från September till Advent. För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt, och för en kvinna som sa: "Allt är förstört, allt är bränt."

Jag har liksom fastnat i tiden på ett sätt som inte går att beskriva. Jag står kvar i november 2006 och alla andra är ett år längre fram. Så nu får vi se om jag kanske kan komma dit jag med. Nu vet i alla fall dom står mig närmast att jag behöver hjälp för att nå hela vägen fram till december.

Att slitas mellan förhoppningar och saknad

2007-09-23T09:31:00.000+01:00

Igår fick jag hysterisk huvudvärk och synbortfall och vi åkte till barnmorskan för att kolla upp mitt blodtryck. Vi blev skickade till förlossningen för en CTG-kurva. Och bara att stå i hissen upp till förlossningen, alla ni som gjort det vet vilken känsla det ska framkalla, var som att åka tidsmaskin. Jag kom ihåg varje andetag, varje mening, varje ansikte och varje doft från dagen när Hjalmar dog. Jag såg rummet, jag träffade barnmorskor som kännde igen oss. Och mitt i allt fanns nu lillebror, ett helt nytt barn, som som tur var mådde underbart bra i magen. Men att fästas till samma CTG som registrerade Hjalmars sista hjärtslag var som att torteras i 10 minuter. Mina värden var fina och lillebror mår bra. Barnmorskorna var underbara och välkomnade mig med stora kramar och massor av medkänsla. Men ju närmare förlossningen jag kommer desto sämre mår jag.

Och vad som var fel på mig. Jag har fått en släng posttraumatisk stress som ger mig panikångest och migrän. Jag upplever Hjalmars sista timmar gång på gång, jag undviker människor och isolerar mig. Jag hoppas bara att någon tar allt det här på allvar så att jag är ihoplappad nog för att sköta ett litet barn om två månader.

Det är omänskligt jobbigt att vänta och vänta och hoppas när sorgen sliter. jag har analyserat varför jag mår så dåligt nu och det är höstluftens klarhet som gör det. Det är alla minnen från en annan tid och alla krossade drömmar. Och sist men inte minst rädslan över att förlora det största igen.

Måste bara berätta en liten sak

2007-09-21T09:39:00.000+01:00

Att igår blev jag barnsligt glad. Min lilla lillebror (som iof fyllt 22 år) berättade att han varit ute själv hos Hjalmar flera gånger. Vi har liksom aldrig trott eller förväntat oss det. Men han har tagit bilen och åkt 4 mil ut till graven och tittat till sin lilla systerson ibland. Både jag och J blev verkligen rörda in själen.

Av hela min stora familj är det bara han och mina föräldrar som åkt till Hjalmars grav. Annars är det tomt med vänner och släktingar. Min mans föräldrar har aldrig tagit omvägen förbi och jag vet att han är så besviken på dom för det. Jag menar, bryr man sig verkligen så lite om sin egen son och sitt barnbarn att en extra sväng på 15 minuter är jobbig?

Jaja, jag får acceptera att alla är olika.

Men min älskade bror är den bästa av människor.

Hjalmar

2007-09-19T12:59:00.000+01:00

Jag kom precis på varför jag tycker så otroligt mycket om nya barnmorskan. Hon pratar om våran älskade son som Hjalmar. Hon är den första i sjukvården som gjort det. Andra har sagt pojken, förra graviditeten, han som dog. Någon idiot har sagt missfallet. Men Kicki säger Hjalmar och hon säger det mjukt och försiktigt precis som om han skulle vara något ömtåligt som kan gå sönder. Det gör att hon ger honom liv, han fanns och han var verklig. Det värmer mitt frusna mammahjärta något enromt.

Min son hette Hjalmar, han var verklig. Han var inget missfall. Han var inte en graviditet. Han var älskad, efterlängtad. Han var en människa som var helt färdig för livet.

Nu jävlar ska här bebis-inredas

2007-09-18T14:41:00.000+01:00

Jag har betsämt mig för att bebis ska överleva. Så är det bara! Och nu ska jag inreda bebisrummet. I blått och vitt, i mina nyinhandlade lexington prylar. Jag ska frossa i könsstereotypa kläder och jag ska njuta av att vänta på lillebror. Efter dagens barnmorskebesök hos nya gulliga barnmorskan kom energin. Och den flödar!

Så nu ska depp blandas med kreativitet. För nu är jag tillbaka.

Ulla-rapport

2007-09-12T20:39:00.000+01:00

Åh vad gillar våran kurator! Hon är min klippa. Jag kan sitta där och säga precis vad jag tycker och göra det med gott samvete eftersom hon finns där för att lyssna.

Men jag kan fan inte gråta. Vart tar alla ogråtna tårar vägen? Jag vill spilla stora ledsna och bittra tårar för alla sprucka drömmar och alla förlorade ögonblick. Men tårarna fastnar i halsen. Ögonen tåras och läppen darrar men det kommer inget. Åh vad jag vill kunna visa hur jävla skitledsen jag verkligen är.

Nu när hösten kommer så är allt lättare men samtidigt så grymt mycket jobbigare. Jag minns ögognblick av lycka och av väntan och längtan. Jag känner hur bräckligt livet är och jag vet hur fort allt kan gå fel. Att förlora ett barn går på ett litet ögonblick. Och jag vill inte, kan inte och får inte bli tvungen att begrava fler barn. Det räcker nu.

Så hur ska jag överleva i 12 veckor till?

Iväg till kuratorn

2007-09-12T09:25:00.000+01:00

och idag hoppas jag att dom tar mina krav på allvar. Jag har en lång lista på ändringar som ska genomföras helst nu på en gång.

Och så äntligen är det höst i Svealand! Hejdå sommar och missfallsångest, välkommen hit underbara hoppfulla friska höstluft!

Min blogg är min bästa terapeut

2007-09-10T20:13:00.000+01:00

Men det är lite läskigt att människor som jag knappt känner får en inblick i mina mörkaste vrår. Även om det är svårt att förstå för er som inte känner mig så är jag en väldigt privat person. Inte ens mina närmaste får se mina tårar men ni får höra dom. PÅ något sätt behöver jag prata på ett sätt som är okej för mig. Jag släpper liksom inte in verkliga människor nära tätt inpå. Då blir relationer för komplicerade. En eller två av mina älskade vänner känner mig på ett sätt som är rent och okonstlat.

Men nu när jag har min lilla blogg, min lilla hörna av stora stora internet, så kan jag spara mina minnen och berätta min historia och det är skönt. Ibland kan jag längta efter att berätta för er alla, för Lotta och Sanna och Maria och Pethra och Sara och alla andra, vad som hänt och hur jag mår.

Ni ska veta hur mycket det betyder att ni läser och svarar och tänker på mig. Om det finns något vackert i min sorg så är det alla vardagshjältar som dyker upp när man minst anar det.

Tack igen för att ni finns. Tack för ljusen. Tack för att jag får låna eran tid.

En tung dag igen...

2007-09-07T09:49:00.000+01:00

När ska det bli lätt igen? Idag kom insikten igen och jag kom ihår små små kalla händer och ögon som var stängda för evigt. Hela min kropp skriker efter min lilla son idag. Jag vill krama, jag vill hålla och jag vill berätta hur mycket jag älskar. Det är innerligt grymt att ha ett barn som man älskar lika mycket som sina andra men som inte finns här. Vad jag än gör så är det så att saknaden finns i hjärtat precis hela tiden.

Ibland brukar sitta och tänka på lilla H och då är jag så stolt men samtidigt så ledsen. Jag vill vara som alla andra mammor inte en osynlig mamma.

Och det är inte bara jag som saknar utan även hans storasyster. Hon kan sitta och gråta för att han är död. Hon förbannar hans trasiga hjärta och hon är rädd för att lillebror i magen också ska dö. Och vad ska jag svara, jag kan inte ge henne löften längre.

Ibland kommer jag på mig själv med att planera lillebrors begravning. Jag kan fundera på hur hans namn kommer se ut på en gravsten och på vilka sånger vi ska spela i kyrkan. Jag kan fundera på om sorgen tar ny fart när han dör. Ibalnd måste jag tvinga mig att skärpa mig för att det är ett nytt barn och förhoppningvis en liten som följer med hem från BB.

Idag är det 10 månader sen lilla H´s hjärta gav upp. På minuten är det 10 månader sen jag låg på ett rum och önskade att någon skulle väcka mig från mitt livs mardröm. Om två månader är det ett år sen jag för alltid blev ett barn fattigare. Tänd ett ljus för min lilla ikväll.

Och lilla älskade lilla H. Du är för alltid älskad av oss alla. Vi saknar och vi älskar och vi längtar och vi hatar att du inte är med oss. Mest att allt så önskar vi att du har det bra var du än befinner dig nu.

och så en bild på magen i 7:e månaden

2007-09-06T18:58:00.000+01:00

Några bilder från bröllopet!

2007-09-06T16:00:00.000+01:00

Grattis Anne och David. Jag önskar er all lycka i livet. Så länge som ni älskar varandra så ordnar sig allt.

Den största prövningen är Gud

2007-08-31T13:32:00.000+01:00

Imorgon ska vi vara där i kyrkan igen. Kyrkan är ingen plats för mig längre. Kyrkan är bara Hjalmars lilla kista och mitt sista farväl. Idag är livet tungt och imorgon kommer det vara värre. För den 7:e november förra året gjorde jag slut med Gud. Och att gå in där i all skenhelighet är hemskt. Jag vill inte veta av att höra hur GUd är god och rättvis. För det finns ingen Gud längre.

Det är svårt att förklara mitt förakt mot kyrkan. När han dött vägrade jag att ens träffa prästen. Det var deras fel att jag hoppats på lyckliga slut. Nu vet jag att lyckan liigger i mina egna händer. Bara jag kan rädda mig själv och mitt barn. Böner är till för fega romatiker. Vi andra får ta saken i egna händer.

Och imorgon ska jag lyfta upp blicken från marken och titta trotsigt på all skenhelighet. För nu vet jag bättre. Jag är lyckligt vetande om att godheten bor i männsikor och inte i himlen. Mitt barn bor i mitt hjärta och inte bland molnen.

jag måste få det här ur mitt system:

2007-08-29T19:56:00.000+01:00

Sedan jag började orka prata om Hjalmar så har jag fått göra oerhört många och alldeles för många dumma kommentarer. Därför vill jag att alla som någon gång möter någon som har begravt ett barn ska veta att man aldrig aldrig ska säga att det kanske var lika bra. Vad är det som var lika bra? Att mitt barn dog? När jag frågar vad dom menar så stammar nästan alla att "ja men om han hade levt så kanske han kanske hade varit sjuk.... eller kanske något var fel... eller...".

Så här är det. Det är aldrig lika bra att ett barn dör. Det bästa är om barnet föds frisk eller om det blir friskt och att om barnet nu ska dö att han eller hon får göra det i sina föräldrars famn. Inget barn ska dö utan att fått höra hur speciell h*n är. Inte heller en enda förälder ska behöva förstå att det älskade lilla barnet dött när det kunnat få leva.

Jag skulle betala vad som hellst för att få en chans att säga adjö till min lilla H. Jag skulle resa till månen för att få möta hans blick. Jag kommer aldrig tycka att det var lika bra.

Det gick bra att börja skolan igen.

2007-08-29T14:08:00.001+01:00

Jag har kommit in i det hela igen men fy vad jag är trött. Ända in själen. Men min gulliga man masserar fötter och skär upp frukt på kvällarna så att jag ska få vila. Och nu kommer veckorna bara att svicha förbi. Hoppas hoppas att det går smärtfritt nu tills bebis är ute.

Jag har haft fullt upp med bröllopsplaneringar, inte till mig men till lillasyster som blir fru på lördag. På hennes möhippa, som blev jättetrevlig, hann jag bli sur både en och två gånger. Det är märkligt hur vissa människor absolut ska få berätta om hur rätt dom gör och hur fel andra gör. Jag har skrivit om det förut och anti-jante så nu får jag bita mig sjäkv i foten lite. Men att under en hel möhippa sitta och försöka styra den som ska gifta sig till att leva som man själv anser är bäst är bara urbota dumt och respektlöst. Tjejen satt framför mig och prisade om hur man inte ska skaffa barn tidigt för det är sååååå dumt och hur man ska låta flickor vara flickor och acceptera olikheter. Jjag höll mig och var trevlig men nästa gång smäller det.

Så det kommer bli intressant att se hur många gånger jag och hon ryker ihop under en helgs bröllopsfirande.

Kram på er alla bloggläsare och tack för alla kramar och fina ord.

Nu har livet gått vidare på riktigt

2007-08-24T07:50:00.000+01:00

Dotter A har börjat skolan och kommer hem med nya funderingar och nya kompisar. Idag ska hon för första gången hem till en kompis efter skolan. Jag har passerat hela småbarnsstadiet och hamnat i diskussioner om varför hjärtat har en skiljevägg och varför Minnie som går i nian har högklackade skor i skogen. Men det är underbart att kunna följa ett barns uppväxt. Hon har varit nyfödd, trotsig, pratglad och nu fundersam.

Minnena efter Hjalmar har blivit lättare att bära helt plötsligt och bara sådär. Jag berättar om honom när folk frågar om det är A´s första syskon eller om vi har fler barn. Jag berättar att A har en lillebror men att han inte längre finns hos oss. Jag berättar om saknaden och om det lilla hjärtat som var trasigt. Jag ler och säger att minnena är ljusa men att hjärtat för alltid innehåller ett barn som inte finns.

Det är tungt och sorgligt men med lilla lillebror i magen så finns det hopp och drömmar igen. Nu när graviditeten känns trygg igen och när han väcker mig klockan åtta med stenhårda sparkar så har jag igen kraft att möta verkligheten. Och på måndag behöver jag all styrka jag kan framkalla för då börjar skolan igen. Samtidigt som jag längtar så bävar jag för alla frågor från dom som inte vet att Hjalmar dog. Men jag låter ingen få smita från sanningens hemskhet om dom frågar. För livet6 är inte bara rosor och lyckliga slut utan även bittra tårar och eviga farväl.

Men med tiden blir livet lättare att leva.

hmmm, jag kommer aldrig bli bra på det här

2007-08-19T12:11:00.000+01:00

kursiveringar och citionstecken försvinner. Och bokstäver hoppar...

Men iaf. Över 10000 besök! SÅ ROLIGT! Att ens 10000 råkat hamna inne hos mig är en hisnande tanke. Hoppas bara att mer än hälften läser svenska och inte bara säljer t-shirtar från indien (gillar dock min t-shirt kompis som tittar in här med jämna mellanrum).

Jag är kär i en sång!

2007-08-18T21:21:00.000+01:00

Hörde precis Lars Winnerbäcks nya singel. Åh så underbar! Jag har en speciell relation till Winnerbäck, till alla sinnesstämningar finns en låt som passar.
När jag väntade Hjalmar var jag på zinken på konsert och det var det ögonblicket när min son rörde sig i min mage till toner som fick mig att le.
När jag är glad lyssnar jag på "Kom", "Det är tanken som räknas" eller "när sommaren kommer"
När jag är ledsen lyssnar jag på "hjärter dam", "hugger i sten" eller "fria vägar ut"

Just nu är jag lite sådär vi-har-varit-tillsammans-så-länge-min-man-och-jag uttråkad så nu njuter jag av fraserna och tonerna i nya låten "Om du lämnar mig nu".

Varsågoda, det här smörjer jag min själ med:
"jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad. Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad... Jag skull andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu"
Att kunna gå ut utan att behöva gå hem. Men att samtidigt längta och känna att en bit av helheten fattas.

jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom europa... Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämna mig nu
vem drömmer inte om att känna sig fri. Jag gör det ofta, om den första trevande kyssen och om pirret. Jag längtar efter känslan av nytt och vår, jag längtar efter att känna att allt är möjligt.

jag sulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans. Jag skulle sakna den där studen vi har när vi nyss blivit sams
Ord som går rakt in. När man grälar blir man så liten. I alla fall jag. jag kurar ihop mig och klarar inte av att känna mig utsatt och fastnaglad i hat och förakt och bara vanliga bråkögon. Samtidigt älskar jag ömheten i stunden efter ´förlåt´. vi kan både bråka och bli sams

"...det skulle bli så tomt om ingen fanns där och värmde mig i natt men jag skulle aldrig ha tålamod, ingen känner mig så väl som du. Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu... "
Och så såklart vetskapen om sårbarheten när man vet vad man har men inte vad man får.

Galna graviditetshormoner!

2007-08-18T16:25:00.000+01:00

Jag är så fruktansvärt arg hela tiden! På allt och alla, det börjar gå mig nerverna.

Ta idag som exempel. Julle har irriterat mig hela veckan. Det börjar med att han på torsdagen informerar om att han ska på svensexa HELA lördagen (idag alltså). Jag ska då sitta ensam hemma med A utan tillgång till bil. Och inte nog med det utan kalaset ska kosta dryga 1000 kronor också. Då kokar jag över av irritation och ilska. Skäl nummer två är att han är så konflikträdd hela tiden. Hans pappa lägger sig i våra val och kommenterar negativt att Julle ska byta efternamn. Han tar det som en personlig förolämpning. Julle konfronterar inte honom utan låter det glida förbi. Jag kokar igen. Skäl nummero tre är att han stänger av sin mobil. Hur ska jag kunna få tag i honom då? Jag ska tydligen förstå att han inte kan ha mobilen på hela tiden.

Så nu sitter jag här och är skitarg igen. På allt och alla. Tror jag måste åka iväg på mamma-SPA och vila upp mina stackars nerver.

Här har ni lilla lillebror!

2007-08-14T16:56:00.000+01:00

Och tack tack tack alla kära som tänkt på oss. Han är frisk! Hela bebisen är ett praktexemplar.

Nu ska vi äta middag ute jag och J och bara njuta!

Kan jag få låna allas tummar på tisdag?

2007-08-11T19:02:00.000+01:00

På tisdag ska vi iväg på stora hjärtultraljudet på Huddinge. Jag är så jävla nervös. Nu ska ett gäng läkare kolla genom hela bebisen från topp till tå. llt ska kontrolleras och kan vi ha sån tur att bebisen inte har det lilla minsta lilla fel?
Åh vad jag hoppas att det är så.
Men jag är inte världens Alexander Lukas så jag behöver allas tummar. Så tiittar ni in här så tänk extra på oss på tisdag.

Tack.

Den största nackdelen med att vara gravid:

2007-08-11T12:44:00.000+01:00

Är att man man blir ful. Ful och jättetjock. Ingen glamouröst med det. Jag får extra mycket och snabb hårväxt, feta armar, bred rumpa och svullen dubbelhaka. Kan ingen vänlig själ uppfinna en graviditet utan kroppsliiga förändringar. Typ en befruktning i ett provrör och sen en livmoderapparat där bebis växer i 9 månader. Det skulle vara den perfekta graviditeten.

REdan nu i vecka 22 är jag urless på tjockeriet. Lite bakgrund till det är att jag, skäms, är otroligt utseendefixerad i vanliga fall. Jag äter GI, promenerar och lägger för många tusingar på kläder. Men jag bara inte kan vara gravid med stil. Jag får ingen söt pyttemage och rosiga kinder. Som tur är får jag hemskt söta bebisar i alla fall.

Så ni får gärna ge mig tips om hur man är söt gravid.
Jag kan inte ha sinckarbyxor = jag ser ut som karlsson på taket
Jag kan inte färga håret = det blir oranget
Jag kan inte gå på SPA = får inte bada

Nu är det dags att få igång den här bloggen

2007-08-10T12:05:00.000+01:00

Efter massa krångel tog jag och bloggen ett uppehåll. Men nu är vi mer kära än någonsin. Jag har återigen halkat in på provocerande trådar på diverse föräldrasajter. Varje gång någon nämner kejsarsnitt attackeras man men hundratals motargument mot varför man skulle vilja snittas. Man ska klara smärta, som om det är det det handlar om. Varför har vissa ett sånt jävla behov av att säga vad dom tycker?

Jag hatar frasen "men jag har väl rätt att säga vad jag tycker". Svaret på det är, NEJ det har man inte alltid. jag som verkligen lider av att behöva rätta och kommentera vet när det är dags att hålla käften. Men vissa dom MÅSTE säga några väl valda ord i helt fel situationer. Just föräldrasnack är ett typexempel.

Exempel fråga jag älskar exempel-listor):
Mitt barn heter Elvira. Vad ska nästa barn heta?
normalt svar på föräldrasajt
Jag gillar ju INTE! namnet Elvira för det låter så hårt...
Johanna kommentar
Vad hade det med frågan att göra? Jag hade gett henne några namnförslag i samma stil.

Listan kan göras urlång men kontentan av det hela är att vissa alltid ska framställa sig själva som så mycket bättre bara för att.

nu strejkar bloggen igen

2007-08-01T11:10:00.000+01:00

mina svar på inlägg syns inte och mina nya inlägg försvinner. typiskt.

BM-rapport

2007-07-31T07:55:00.000+01:00

Här har ni status-gravidJohanna

Hb: 128
Glukos: 7 (ooops! tippar på frukosten)
fosterljud: 150! (helt galen i magen)

bild på finfin buffé i grekland

2007-07-30T08:55:00.000+01:00

skulle ni vilja äta här? :-D

Tittade på "Harrys döttrar"

2007-07-29T22:04:00.000+01:00

och stämningen i filmen var precis som när vi förlorade Hjalmar. Känslan när dom inte hittade hjärtljud och hennes bottenlösa skrik att hjälpa henne och barnet. Det är märkligt hur man kan fånga tomheten och meningslösheten i att förlora ett barn i en film. Jag bara njöt och grät, någon har förstått hur det känns. Min historia har genom filmen visats till tusentals människor.

Det finns och fanns så många små saker som förändrades i samma ögonblick som han dog. Bebisar blev läskiga, mammor blev pestsmittade och vänner blev fiender. Jag blev fångad i min lägenhet. Nu förstår jag varför, det var för att andra inte kunde möta mig i min sorg. Än idag, snart 9 månader efter hans död går man omvägar runt mig. Jag har bekanta som ser mig i ögonen men som aldrig nämnt min son. Samma människor låtsas inte om att jag är gravid. Varför? Jag om någon vet att det inte alltid blir som man tänkt sig. Jag hoppas numera att dom aldrig behöver säga att dom vet hur det känns.

Hon är hemma nu, min fina dotter!

2007-07-28T08:45:00.000+01:00

Efter en vecka med mormor och morfar är hon äntligen hemma. Mycket brunare och prickigare av alla myggbett. Hon är så älskad min lilla fina unge!

Jag hade köpt en leksak till henne som välkommen hem present. En svan med 3 älvor, något hon önskat sig länge. Och så hade jag varit på NK och köpt en rosa Gantskjorta och ett par Dieseljeans. Hon blev så glad! Och jag blev så rörd! För att toppa det sa hon "men mest av allt är jag glad att du är min mamma". Då sprutade tårarna, kan ni tänka er vilken lyckoträff!

Så nu gosar vi i soffan och pratar om vad vi ska göra idag. Hon klappar på magen och berättar för lillebror om alla roliga saker hon hittat på medans hon var iväg.

Livet är underbart!

Jävlars

2007-07-26T15:24:00.000+01:00

Jag höll på att glömma att mamsen fyller 50 nästa vecka. Nu försöker jag hitta rolig present. Vad vill mammsingar ha? En resa, ett smycke?

Min mamms vill hellst ha ett till barnbarn och det är på gång fast leveranstiden är lång...

Så ös på med förslag nu.
Vad ska Johannas mamma få i 50-års present?

Måste bara tjata lite om barn

2007-07-25T14:56:00.000+01:00

Bebis hade extremt långa lårben. En riktig modellbebis alltså.

Och så vilken sort det är. Barnmorskan såg en snopp. Men jag är inte så säker att jag handlar ljusblått ännu. Fast jag tror på pojke, bebis hade väldigt pojkiga drag i ansiktet. A hade mycket mer plut på läpparna och mindre haka.

Och så måste jag bara snart få bli upptagen av annat än barnväntade. Min hjärna bryts sakta ner av att läsa på familjesajter och diskuttera barnvagnsmodeller. Ge mig utmaningar!!!!

För att få hösten att gå har jag anmält mig till en fördjupningskurs i genetik. Känns spännande och roligt. Jag ser fram emot att bli ännu mer besserwissrad. Så i höst lär jag kunna räkna ut precis hur bebis kommer att se ut och så kan jag skriva min D-uppstats i pedagogik om hur arv och miljö påverkar inlärning och intelligens.

Tillbaka från min lilla bloggpaus

2007-07-24T17:05:00.000+01:00

Jag har varit superstressad för ultraljudet som vi hade idag. Men det gick bra! Bebis är frisk (tack tack tack!!!!) så nu ska jag slappna av lite. Här har ni två bilder på underverket.

Och så vet vi vilken sort det är, men ni får gissa lite först ;-)

Och så ännu mer graviditetspladder

2007-07-20T12:00:00.000+01:00

Nästa ämne att klara av är snitt vs vaginala förlossningar. Vilken jävla soppa det blir när krystdrottningarna ska mästra över snittdamerna. Det blir en debatt på låg nivå med sparkar och slag under bältet. Såklart är det vaginalförespråkarna som är mest övertygade över att deras sätt att få ut bebis är bäst.

Jag är en som gjort båda varianterna. A kom som en blixt några få timmar efter att vattnet gick. H kom efter många timmars klagosång och ångest ut genom min mage, ur en liten dörr.

Först och främst A förlossningen. En barnmorska kom in ibland och sa "gud så duktig du är!!! 8 cm på bara 2 timmar". Annars var vi ensamma på rummet. J sov och jag andades och försökte överleva. Det gör SKITONT att föda barn! Sen kom krystvärkarna och barnmorksan klappade lite på mig och sa "GUUUUD va duktig du är!!!! nu är bebisen snart här!!!!". Ut kom hon på en krystning. SEn fastnade moderkakan och plötsligt låg det tre rundlätta damer på min ömma mage och skrek att det var blod överallt och att dom inte visste varifrån det kom. Sen kom moderkakan, helt förstörd tydligen. Barnmorksan sprayade en elak bedövningspray och sydde ett stygn. Inte så farligt tänker ni men sanningen är den att A´s 37,5 cm stora huvud trasade sönder mig i en klitoris-urinrörs-bristning som inte kunde sys. I 8 veckor grät jag när jag kissade och allt med sex var att glömma så länge som det hade med mitt underliv att göra.

Och så barn nummer två. Den efterlängtade lilla H som dog när jag var öppen 4 cm utan en enda värk. Med kissproblemen fräskt i minnet vägrade jag gå genom det hela igen. Snitt fick det bli. Efter många timmar kom han när jag sov. Världens vackratste lilla son, förlorad innan jag ens hann lära känna honom.

Barn nummer 3 då? Jo h*n kommer också komma genom magen fast nu ska jag vara vaken. Jag ser ingen prestige i att bajsa på mig och inte kunna kissa. Tacksamt låter jag duktiga doktorn klippa upp magen och få upp lilla slemmiga pyret. SEn kan pappa och pyre gosa medan jag vilar på uppvak. Min kvinnlighet sitter inte i antal krystningar per barn.

Länkar er vidare till namntråden

2007-07-20T09:00:00.000+01:00

Kan vara roligt att läsa kanske om man är intresserad av namn.

http://www.familjeliv.se/Forum-5-123/m22871920.html

Jag fastnade precis i en intressant tråd på familjeliv

2007-07-18T22:36:00.000+01:00

Den handlade om såkallade white trash namn och vilka dessa skulle vara och huruvida de verkligen fanns öht.

Jag tror absolut att vissa sorters namn attraherar vissa sorters människor. Till exempel namnet Tindra, jag har aldrig träffat en Tindra-mamma som varit annat än en ung outbildad förorts mamma. Tråkigt och fördomsfyllt men sant. Jag har heller aldrig träffat en William-mamma som inte tillhört samma samhällsklass som Tindra-mamman.

Så är det då så att vissa samhällsklasser väljer vissa namn? Enligt en avhandlig som jag hittat så är det så. Namntraditionerna är djupare förankrade hos medelklassen och i synnerhet överklassen. Akademiker väljer vissa sorters namn och arbetare andra.

Så hur väljer jag nu våra barns namn? Jo så här: Vi tar ett släktnamn som inte förts vidare tidigare, exempelvis Liisa som J´s mormor hette och så lägger vi till någon person som vi ser upp till. Jag gillar att läsa, speciellt lite annorlunda författare. En poet som jag gillar är Alicia Ghiragossian. Liisa efter gammelmormor blev Alicia för att det skulle bli hennes egna namn. Och lillpojken då? Så här blev det då: Hjalmar Söderberg är en av våra stora favoriter, min gammelmorfar hette Einar och ett namn i släkten är Karl. Vi pusslade bokstäver och tänkte på Hjalmar Söderberg, han fick heta Hjalmar.

Krångligt? Javisst men roligt. Vi försöker tänka gammalt som bli nytt.

Exempel: Jag älskar gamla filmer och Greta Garbo, min gammelfaster hette Greta och min mamma ser ut som Greta Garbo. Bebis kan heta Greta.

Exempel 2: Jag läser mycket Ivar Lo-Johansson, min mormor heter Valborg. En son kan heta Ivar.

Jag vet §att vi är komplicerade människor, men tänk vilken namnhistoria som ligger bakom våra barns namn.

Namnfunderingar

2007-07-15T14:03:00.000+01:00

Vi har en gedigen namnlista till lilla knodden i magen. Så jag tänkte utnyttja er bloggläsare till att fylla ut och kommentera våra förslag. Det finns en tanke bakom alla namnen.

Pojke-
Ingmar
Gusten
Henning
Ivar
Karl
Eskil
Nils

Flicka
Signe
Greta
Maj
Klara

Fritt fram att tycka till

bjuder på en magbild i vecka 18. Vi växer så det knakar, jag och bebis.

2007-07-13T16:31:00.001+01:00

Först och främst TACK

2007-07-12T16:06:00.000+01:00

tack för alla snällheter och ärligheter. Jag tog en liten men välbehövlig bloggpaus, som någon annan skrev så tog smekmånaden mellan mig och blogglivet slut. Men nu är jag tillbaka igen.

Jag hade en mardrömsnatt, vaknade men värkar sånna dära elakt onda som kändes i hela kroppen. Lyckades somna om men åkte in med ilfart när dom fanns kvar på morgonen. Mitt lilla elaka virus har lyckats irritera livmodern som ilsket drog ihop sig. Men tappen var opåverkad, ingen fara på taket alltså. Det slutade och jag fick åka hem.

Och just ja, jag såg bebis idag igen. H*n studsade som en boll i magen. läkaren lyckades inte ens mäta den lilla.

Så nu vilar jag mig i form igen.

vad är det som är så provocerande?

2007-07-09T08:12:00.000+01:00

Jag känner att jag måste älta det här lite. Efter förra inlägget i bloggen fick jag ett sån där "tro inte du är bäst" svar. Men ärligt talat så förstår jag inte riktigt var skon skaver. Jag är bra på mitt liv för att jag tränat 26 år på det. Varför kan inte andra känna sig nöjda över dom själva? Måste man trycka ner för att komma upp själv?

När jag skriver om lilla H och att han är död och att det är hemskt så får jag bara snällheter i bloggen och i min gästbok. Är det för att jag då har ett mer crappy liv än ni? Men när man vågar utmana jante så irriterar det någon. Istället för att klappa på ryggen så sparkar man till lite. Eller också handlar det om att vilja ha en reaktion, varsågoda här har ni den.

Att leva ett halvbra liv är ganska lätt. Börja jobba med ett halvbra jobb, skaffa en halvbra karl och några halvbegåvade ungar. Leva för helger och någon semestervecka ihop. Om man är nöjd så visst men då kan man fan inte irritera sig på att andra har ambitioner.

Nu tog jag bort några riktigt elaka svar och lät ett annat mer rumsrent vara kvar.

För i min blogg är jag härskaren

Jag lider av tvångssyndrom

2007-07-08T08:00:00.000+01:00

Jag har märkt att jag lider av att alltid behöva säga vad jag tycker. Egentligen måste jag vara världens jobbigaste människa. Det spelar ingen roll vad diskussionen handlar om, jag måste rabbla ut mina klokheter. Och det värsta av allt är att jag inte kan sluta. Säger någon fel så tränger jag mig in i diskussionen. Helst skulle jag tränga mig in i okända människors middagar för att rätta lite. Jag måste vara världens jobbigaste jävla människa.

Ibland ser jag hur folk suckar när jag kommer. Vad dom än gör så gör jag det bättre. Nu menar jag inte åsiktssaker utan mera gnällvardagssaker. Jag äter alltid bra frukost och min dotter gör det också. Äter hon inte så får hon vara utan. Sånt hatar folk, människor älskar om man suckar igenkännande "jag vet, det är precis likadant kaos hemma hos oss". Jag städar och plockar och 4-åringen städar rummet själv. Hatas också av omgivningen, det är inte okej att ha pedant hemma när man har småbarn. Dotter somnar 19.00 varje dag i egen säng. Inte okej att barn sover bra tydligen. Jag har 220 högskolepoäng och jag har fått högsta betyg på alla kurser och aldrig gjort en omtenta. Ännu ett skäl att hata mig, kvinnor får inte lyckas utan att kämpa. Min make och jag är 100% jämställda, så har det alltid varit. Jag ställer krav på honom och han på mig. Ingen förstår att han faktiskt tar alla lämningar och att han städar kök och toaletter. Kvinnor vill känna samhörighet med andra genom att ha usla män.

Ibland känner jag hur jag riktigt pöser i allt som jag gör rätt. Men baksidan är att man har rätt få kompisar. Jag är hon jobbiga uppblåsta typen. När Hjalmar dog såg jag hur omgivningen väntade på stora kollapsen, när den uteblev så suckades det igen. Jag är skitjobbig för att jag har krav på mig. Jag vägrar att luta mig tillbaka för livet är kort och när jag drar sista andetaget så vill jag känna att jag gjort allt som jag ville göra.

Till alla som inte får det att gå ihop. Planera planera och planera. Jag listar hela mitt liv. Jag är en skitelak mamma som tvingar barnet att städa och som låter henne lägga sig hungrig. Jag är en skitjobbigt fru som kräver att min man och jag ska ha samma agenda. Jag är skitjobbig kompis för att jag vägrar att låtsas att jag är halvusel på allt. Ställ krav på dina barn, dom kommer tacka dig när dom inser allt du lärt dom. Min plutt städar, brer mackor, läser och kan skriva korta ord. Hon har brett ordförråd och är alldeles underbar. Min make har lärt sig att hålla ordning och han hatar att hälsa på hos hans singelkompisar för att det är så snuskigt i deras toaletter. Hans ambitioner är skyhöga eftersom vi suttit ribban där. Visst är det jobbigt ibland men när klockan är 22 och Julle bakar scones och packar dagismatsäckars och barnet sover tungt så är jag nöjd med mitt slit. Fan vad bra jag är som orkar hela tiden.

Tada, idag fyller jag år!

2007-07-03T19:15:00.000+01:00

Ett år äldre men mycket visare. Och inte nog med det, jag och kära maken J har bröllopsdag idag.

Hela tjocka familjen och kompisgänget har firat mig.

Tack alla för era grattis och presenter, viktigast av allt var att ni kom ihåg mig idag. Älskar er alla!

Jag är en riktig besserwisser

2007-07-01T11:51:00.000+01:00

Jag hatar när människor säger saker utan att veta om det stämmer. Här har ni mina favoriter för tillfället:
*Om man blir kall så blir man förkyld. Nope, förkylningsvirus attackerar oavsett hur mycket kläder man har på sig.
*Det är ofarligt att äta en liiiten bit Brie ost när man är gravid. Inte sant för i dne liiilla biten kan det bo miljoner bakterier och skadliga mikroorganismer. Det handlar alltså inte alltid om mängd.
*Hur klarade sig gravida på stenåldern utan alla regler? Mindre bra än idag. Barnadödligheten sjönk när penicillinet upptäcktes och kunskapen om bakterier och sterilitet på sjukhus ökade.
*Min bebis sparkade på VUL i vecka 6. Skulle inte tro det mina vänner. I vecka 6 ser man oftast inte ens den lilla cellklumpen på en mm.
*Svensk barndödlighet är lägst i världen. Inte heller det stämmer. Med siffror kan man göra vad man vill. Vi har inte ens antagit WHO´s standard att ett barn är ett barn efter vecka 22. I Sverige räknar vi efter vecka 28.
*Man får ärrvävnad av aborter. Visst men allra främst av graviditeten i sig.
*En tjej som påstår att hon bara kan få killbebisar. Ledsen, tjejer kan inte få varken det ena eller andra, killen bestämmer kön.
*Två blonda kan få brunhåriga barn. Nehe, blont hår är recessivt nedärvt och mörkt är dominant. Därför kan mörkt hår inte ligga latent i arvsanlagen.

Det var dagens irritationslista. ska fylla på den för att få utlopp för min istängda besserwisserhet.

Alla grattis i världen till Irene!

2007-06-29T11:19:00.000+01:00

Som fick en liten trea som hade bråttom ut till världen! Vilken lycka det är varje gång ett litet barn föds.

Ser fram emot att få pussa på den lilla

Man vet aldrig vilken dag som blir jobbig

2007-06-29T10:24:00.000+01:00

Som jag så många gånger skrivit så vet jag aldrig i förväg hur jag ska må. Oftast lyckas jag ta mig genom dagarna men så ibland kommer minnena ikapp.

Jag satt och läste om ett litet barn som dött under förlossningen och tårarna föll och jag tyckte så enormt synd om föräldrarna. Plötsligt slog det mig att vi precis som dom, vi har också förlorat ett barn, och med den insikten kom tårarna igen. Jag har trott att jag kan fokusera på bebisen och lägga undan sorgen. Men sorgen fungerar inte så, den kommer när man behöver den. För i den jobbigaste stunden är jag nära mitt lilla barn. Det är så obeskrivligt att se på bilder på Hjalmar, det är stolthet, förundran, saknad och hjärtslitande sorg.

Han såg precis ut som sin pappa. Samma mörka hår, samma smala ögon, likadan liten näsa och en fyllig liten pussmun. Men han hade mina ögon, samma gröna färg. Det allra jobbigaste är att jag aldrig får se veta vems personligehet han skulle ha fått, jag får aldrig lära känna honom. Varje gång jag ler åt hans storasysters upptåg så gråter mitt hjärta för alla minnen som jag förlorade när mitt barn dog. Jag har bara minnen som bleknar och därför skriver jag här. När han känns långt borta så kan jag läsa här om hur jag minns honom nu.

För det läskigaste är att han glider iväg. Det har snart gått 8 hela månader och jag glömmer så mycket. Och rösterna runt oss tystnar, ingen orkar längre prata om att han fanns. Igår frågade min mormor om sorgen är borta och jag blev alldeles tyst av skam för är det alla tror? Svaret på det är att sorgen aldrig försvinner utan den besöker oss bara mer sällan men när den väl dyker upp är den intensivare än någonsin. Vi glömmer aldrig.