Kära vänner, jag tänker låta min blogg somna in.

Livet har gått vidare och allt har sin tid. Ibland tittar jag in här och tänker skriva om hur jag mår och hur vi traskar fram. Men så ångrar jag mig och loggar ut. Jag vet inte varför men det känns som om allt jag vill säga har blivit sagt. Vad jag än vill berätta så har jag skrivit det förut och sakta har denna lilla vrå av stora världen fått somna in. Stilla stilla lämnar jag offentligheten och tar mina tankar med mig och låter dom vara mina och våra och mina vänners. Jag har så mycket att vara tacksam för och jag har insett att allt sker av anledning. Tankar mognar och jag omvärderar. Utan Hjalmar hade jag inte haft Hilding. Han är min skatt. Min anledning till att älska att se löven spricka fram. Jag andas igen och jag ler och skrattar. Helt plötsligt skiner solen.

Det var länge sedan jag grät häftigt men ibland faller tårarna. Sakta nerför mina kinder så att soffan blir blöt, så att Hilding blir fuktig när jag ammar, så att jag kan rena mig inifrån. Jag har inte glömt men jag måste putta undan och skynda framåt. För om jag håller Hilding och hör honom skratta så gör det ont om jag plockar fram Hjalmar ur hjärtat. Ibland i mörka natten minns jag. Jag minns igen. Jag kommer ihåg smärtan i bröstet och jag minns den lilla vita kistan. Jag ser gravstenen och vet vad som ligger tre meter ner. En liten Hilding fast någon helt annan. Ett syskon, en son.

Jag har fött tre vackra perfekta barn. Ni ser bara två men jag bär tre med mig in i framtiden. I varje andetag fattas han mig. Det är fortfarande tungt. Jag brukar titta på min man och se att han förstår. Han är den enda som vet. Ni andra stegar vidare och tror att nu är väl allt ändå bra. Men det blir aldrig bra, det blir bättre. Det är oändligt svårt att vilja berätta att jag har en son till. En Hjalmar. Jag har en Alicia, en Hjalmar och en Hilding. Så stolt så att hjärtat spricker men samtidigt så vet jag att få orkar höra att få orkar dela min sorg. Ni har delat den. Ni som inte finns i verkligheten.

Så nu tackar jag för mig. Allt jag velat säga har blivit sagt. Jag hoppas att ni fått ut något av mina demoner. Jag har fått något att göra när jag inte kan sova. När tankarna hopar sin och när livet blev svart. Jag fick dela glädjen över plusset, över ultraljudet och över den friska sonen. Jag fick låta er se mitt liv från första parkett.

Tack för att ni läst.
Tack för att ni kramat.
Tack för att ni funnits här.
Hela tiden.
Tack.

Vi ses igen.