Här händer det grejer!
Hemma från BM och lillebror ligger i startgroparna redan nu. Från att vara helt rörlig för en vecka sen ligger han nu helt fixerad och väldigt långt ner i bäckengången. Så nu är jag skickad till tillväxt-UL i morgon eftersom BM tror att han kommer komma tidigt. Men jag är i vecka 33 nu så det är helt okej om han bestämmer sig för att födas Men bäst ä'r ju såklart om han simmar lugnt några veckor till.
Annars var siffrorna:
Hb: 130
fosterljud: 136
pro/glu: 0/0
s/f: 30
vikt: sammalagt +13
onsdag 31 oktober 2007
måndag 29 oktober 2007
torsdag 25 oktober 2007
Jag är så trött
energin räcker inte till. Vill skriva så mycket och svara er alla.
Men jag ger upp för nu och låter bloggen vila en vecka eller så.
Hoppas på att inspirationen ska spira under tiden.
tisdag 23 oktober 2007
Kära familj och vänner och hur ni klarat av lilla H´s korta liv
Det har snart gått ett år och jag gör bokslut. Jag ältar, tänker och förbereder mig. Trodde aldrig att det skulle vara så stort att närma sig årsdagen. Åren skiljer sig mycket åt. I år är allt mildare samtidigt mycket bittrare. Förra året var det snöstorm veckan innan Hjalmar dog. Jag åkte från skolan och pendeltågen var inställda. Jag stod på en kall perrong och frös och bebisen sparkade lite för en gångs skull. Jag tog bussen från Östertälje till sjukhuset och till barnmorskan. Jag var ensam och det blåste och snöade och bussen kom inte upp för backen. Jag kan känna vindens isande kyla och hur fötterna halkade i nysnön. Min man var på jobbet, hann inte komma, ville inte komma. Upptagen med viktiga jobb. Det var jag och lilla H. Barnmorskan hittade inga hjärtljud och hon såg bekymrad ut och bytte maskin. Och till slut kom ljudet av lilla hjärtat men barnmorskan såg inte nöjd ut. Ändå fick jag halka hem igen. Hämtade dottern och gick hem.
Sedan dog han, lilla sonen. Bara så där. Efter månader av längtan och förberedelser. Han fanns en stund i mig, levande och varm. Älskad, efterlängtad och hickande. Sen var han borta. Som en viskning. Ett litet barn som vände upp och ner på en hel värld. Mitt barn, min upplevelse, mitt kropps fantastiska resultat av 9 månaders graviditet. Bara borta.
Det var några som såg honom där på sjukhuset. Hans svarta lite lockiga hår med lilla stickade mössan på huvudet. Lilla munnen som blivit mörk eftersom han legat död i min mage ett helt dygn. Ändå så klar. Små små händer och ännu mindre fötter. Alla letade fel, var han som alla andra? Varför? Hade han inte lite onormala drag? Han var det finaste mina ögon sett. Helt perfekt och hela jag skrek av stolthet "kolla vad jag gjort! Världens finaste barn! Jag har gett min man en son!". Samtidigt skammen över misslyckandet. Skammen över all sorg jag orsakat. I korridoren gick en pappa med sitt nyfödda barn. I vårat rum lyfte min man sin son vars kropp var helt slapp. Han bäddade lilla vita kistan och lyfte långsamt och försiktigt våran son ur korgen och ner i kistan. Jag grät inte. Mina tårar hade frusit tillsammans med min själ.
Sen gick tiden. Jag gav mig själv 2 månader att sörja. I två månader satt jag och grät i min lägenhet. Jag åt inte och drack inte. Tårarna var tillräckligt många för att fylla en ocean. Vi begravde honom en varm decemberdag. Det växte blommor i kyrkbacken. Jag var kall i hela kroppen. Jag grät inte på min sons begravning. Innan hade jag ätit fyra tabletter stesolid för att orka andas. Jag satt där en stund efter allt var klart. Jag ville minnas allt, rista in sorgen i själen för alltid. Vi lämnade kistan i kyrkan. Han begravdes av prästen och vi åt pastasallad i våran lägenhet. Det kom inga tårar den dagen. Det behövdes inte. Alla visste varför vi var där.
Nu har ett år gått. Jag är vissa människor evigt tacksam och andra har jag valt bort ur mitt liv.
Kvar finns de finaste vännerna och borta är andra. Sorgen äter upp vänner. Vissa är starka och andra väljer den lätta vägen ut. Det har stundtals varit så tyst runt oss. Vi undviks. Vi försöker le men vi blir bortvalda. Dom självklara försvann och de andra kom att bli så otroligt kära till oss.
Syster och David, Tack. Tack för alla middagar och tack för alla långa samtal. Tack för att ni orkat och för att ni aldrig ifrågasätter. Livet går vidare på det konsigaste sätt. Men kvar finns minnena och ni finns där. Alltid.
Lillebror. Tack för att du satt hos oss med ditt tevespel i handen. För att du försökte förstå fast det var omöjligt. För vänskapen som växt fram mellan dig och Joel. Ibland är att säga ingenting så mycket större än att säga rätt.
Emma. Älskade vän. Tänk att vi skulle sörja så mycket under så kort tid. Tack för att du klarade av prövningen. För att du klev upp och åkte till mig varje gång mina tårar inte ville sluta falla.
Sara. Du kom helt oväntat och läste och skrev till mig. Du blev en vän som jag håller kärt.
Johanna. Söta du. Tack för att du varit i samma svarta rum och vänt. Tack för att du förstår precis hur jävla ont det gör.
Alla ni här på bloggen. Era svar är som plåster. Jag sparar dem alla i min Hjalmar mapp. Alla ord om att jag är stark och att min sorg är verklig. Tack vare er lever han vidare, min lilla son. Han fanns och han finns.
Mina föräldrar. Ibland är ni underbara. Er sorg är dubbel. Tack för att ni försöker på erat sätt.
Släktingar. Ni som funnits där är få men värdefulla. Tack farbror och Auli för att ni frågar hur vi mår. Vi klarar oss alltid. Tack för frågor om hur ni kan hjälpa. Mormor jag vet att du på ditt eget sätt förstår.
Minna-li. Det är svårt att säga rätt. Men tack för att du säger något till oss. Jag är glad för att alla långa fikan. Det finns inget jag inte kan säga. Din bror är så glad för att du finns.
Personal på sjukhuset. Tack till er som höll Hjalmar och sa att han var fin. Att jag var fin. Att till och med moderkakan var fin. Ni tar bort skulden. Min kropp gjorde vad den kunde det var bara den förbannade slumpen som hittade oss. Tack för att ni tänker på oss.
Sedan dog han, lilla sonen. Bara så där. Efter månader av längtan och förberedelser. Han fanns en stund i mig, levande och varm. Älskad, efterlängtad och hickande. Sen var han borta. Som en viskning. Ett litet barn som vände upp och ner på en hel värld. Mitt barn, min upplevelse, mitt kropps fantastiska resultat av 9 månaders graviditet. Bara borta.
Det var några som såg honom där på sjukhuset. Hans svarta lite lockiga hår med lilla stickade mössan på huvudet. Lilla munnen som blivit mörk eftersom han legat död i min mage ett helt dygn. Ändå så klar. Små små händer och ännu mindre fötter. Alla letade fel, var han som alla andra? Varför? Hade han inte lite onormala drag? Han var det finaste mina ögon sett. Helt perfekt och hela jag skrek av stolthet "kolla vad jag gjort! Världens finaste barn! Jag har gett min man en son!". Samtidigt skammen över misslyckandet. Skammen över all sorg jag orsakat. I korridoren gick en pappa med sitt nyfödda barn. I vårat rum lyfte min man sin son vars kropp var helt slapp. Han bäddade lilla vita kistan och lyfte långsamt och försiktigt våran son ur korgen och ner i kistan. Jag grät inte. Mina tårar hade frusit tillsammans med min själ.
Sen gick tiden. Jag gav mig själv 2 månader att sörja. I två månader satt jag och grät i min lägenhet. Jag åt inte och drack inte. Tårarna var tillräckligt många för att fylla en ocean. Vi begravde honom en varm decemberdag. Det växte blommor i kyrkbacken. Jag var kall i hela kroppen. Jag grät inte på min sons begravning. Innan hade jag ätit fyra tabletter stesolid för att orka andas. Jag satt där en stund efter allt var klart. Jag ville minnas allt, rista in sorgen i själen för alltid. Vi lämnade kistan i kyrkan. Han begravdes av prästen och vi åt pastasallad i våran lägenhet. Det kom inga tårar den dagen. Det behövdes inte. Alla visste varför vi var där.
Nu har ett år gått. Jag är vissa människor evigt tacksam och andra har jag valt bort ur mitt liv.
Kvar finns de finaste vännerna och borta är andra. Sorgen äter upp vänner. Vissa är starka och andra väljer den lätta vägen ut. Det har stundtals varit så tyst runt oss. Vi undviks. Vi försöker le men vi blir bortvalda. Dom självklara försvann och de andra kom att bli så otroligt kära till oss.
Syster och David, Tack. Tack för alla middagar och tack för alla långa samtal. Tack för att ni orkat och för att ni aldrig ifrågasätter. Livet går vidare på det konsigaste sätt. Men kvar finns minnena och ni finns där. Alltid.
Lillebror. Tack för att du satt hos oss med ditt tevespel i handen. För att du försökte förstå fast det var omöjligt. För vänskapen som växt fram mellan dig och Joel. Ibland är att säga ingenting så mycket större än att säga rätt.
Emma. Älskade vän. Tänk att vi skulle sörja så mycket under så kort tid. Tack för att du klarade av prövningen. För att du klev upp och åkte till mig varje gång mina tårar inte ville sluta falla.
Sara. Du kom helt oväntat och läste och skrev till mig. Du blev en vän som jag håller kärt.
Johanna. Söta du. Tack för att du varit i samma svarta rum och vänt. Tack för att du förstår precis hur jävla ont det gör.
Alla ni här på bloggen. Era svar är som plåster. Jag sparar dem alla i min Hjalmar mapp. Alla ord om att jag är stark och att min sorg är verklig. Tack vare er lever han vidare, min lilla son. Han fanns och han finns.
Mina föräldrar. Ibland är ni underbara. Er sorg är dubbel. Tack för att ni försöker på erat sätt.
Släktingar. Ni som funnits där är få men värdefulla. Tack farbror och Auli för att ni frågar hur vi mår. Vi klarar oss alltid. Tack för frågor om hur ni kan hjälpa. Mormor jag vet att du på ditt eget sätt förstår.
Minna-li. Det är svårt att säga rätt. Men tack för att du säger något till oss. Jag är glad för att alla långa fikan. Det finns inget jag inte kan säga. Din bror är så glad för att du finns.
Personal på sjukhuset. Tack till er som höll Hjalmar och sa att han var fin. Att jag var fin. Att till och med moderkakan var fin. Ni tar bort skulden. Min kropp gjorde vad den kunde det var bara den förbannade slumpen som hittade oss. Tack för att ni tänker på oss.
söndag 21 oktober 2007
Idag tänder jag ett ljus
för en liten flicka som kom, levde en liten stund och som sedan vände om.
Stora kramar till hela hennes familj.
Livet är svart och orättvist.
Stora kramar till hela hennes familj.
Livet är svart och orättvist.
Andra sidor av mig
Sist jag skrev här bestämde jag mig att samla alla minnen i en mapp i datorn. När jag började med det blev det en liten liten del av Hjalmar som sparades i tiden. Medan jag samlar och sparar honom tappar jag mig själv. Ibland måste jag nästan krampaktigt fösöka minnas vem jag en gång var. Det var länge sedan jag var mig själv, samtidgt är vi inga tidsdokument utan i ständig förändring.
Vad jag vill få sagt med det här är att jag är väldigt vilsen. Under väldigt lång tid av mitt liv har allt kretsat kring barn och sorg. Jag tittade på foton tagna långt innan allt började och kännde inte igen mig själv. Jag försökte hitta känslan av sorglöshet men den är borta. Inte heller bli sorgen lättare att bära utan den blir istället en del av mig. Det är skrämmande hur stor den delen är. Jag bär Hjalmar i mitt hjärta men jag bär också mycket mer. Jag bär besvikelser, död och rädsla.
Det som är mest skrämmande är att det numera är jag. Jag är allt det där. Varje dag. I varje andetag. Det lätta och det naiva är borta. Och jag tycker det är tungt att tänka att det aldrig blir naivt igen. Varför var jag tvungen att bli tung redan som ung när andra kan leva i en kokong i 70 år?
Och hur var jag då? Jag var väldigt glad och tog stor plats. Jag skrattade mycket och ofta. Jag tog barn för givet och livet var självklart. Jag hade starka åsikter om allt. Jag ville slåss för äkta jämställdhet. Mitt hem var ett kreativt kaos. Mina skivor spelade glad musik. Jag dansade varje helg. Jag längtade efter allt och inget.
Vem är jag idag då? Jag är ganska tyst för att slippa berätta om allt som hänt. Jag väljer mina relationer med omsorg. Jag har levt en hel evighet på några få år. Ibland gråter jag utan att veta varför. Jag letar efter mening men finner ingen. Framtiden är fragmenterad. Det är mer nu och mindre imorgon. Ibland sitter jag i mörkret och bara är. Idag saknar jag hela tiden.
Vad jag vill få sagt med det här är att jag är väldigt vilsen. Under väldigt lång tid av mitt liv har allt kretsat kring barn och sorg. Jag tittade på foton tagna långt innan allt började och kännde inte igen mig själv. Jag försökte hitta känslan av sorglöshet men den är borta. Inte heller bli sorgen lättare att bära utan den blir istället en del av mig. Det är skrämmande hur stor den delen är. Jag bär Hjalmar i mitt hjärta men jag bär också mycket mer. Jag bär besvikelser, död och rädsla.
Det som är mest skrämmande är att det numera är jag. Jag är allt det där. Varje dag. I varje andetag. Det lätta och det naiva är borta. Och jag tycker det är tungt att tänka att det aldrig blir naivt igen. Varför var jag tvungen att bli tung redan som ung när andra kan leva i en kokong i 70 år?
Och hur var jag då? Jag var väldigt glad och tog stor plats. Jag skrattade mycket och ofta. Jag tog barn för givet och livet var självklart. Jag hade starka åsikter om allt. Jag ville slåss för äkta jämställdhet. Mitt hem var ett kreativt kaos. Mina skivor spelade glad musik. Jag dansade varje helg. Jag längtade efter allt och inget.
Vem är jag idag då? Jag är ganska tyst för att slippa berätta om allt som hänt. Jag väljer mina relationer med omsorg. Jag har levt en hel evighet på några få år. Ibland gråter jag utan att veta varför. Jag letar efter mening men finner ingen. Framtiden är fragmenterad. Det är mer nu och mindre imorgon. Ibland sitter jag i mörkret och bara är. Idag saknar jag hela tiden.
onsdag 17 oktober 2007
Där det med bra och dåliga dagar
Igår satt jag och läste "när ett litet barn dör" som handlar om att förlora ett barn sent i graviditeten eller strax därefter. Jag har läst boken två gånger men inte under det senaste halvåret. Nu bläddrade jag fram till kapitlet om sorgen när det gått en tid efter förlusten. Vad jag grät. Jag grät av igenkänning och av saknad, jag grät för alla förlorade ögonblick. Och det som gjorde mig allra mest ledsen var meningen "nu har minnet efter det döda barnet bleknat". För det är så att han försvinner mer och mer. Hans ansikte är inte lika tydligt i mitt minne längre. Ni som läst "nu vill jag sjunga dig milda sånger" kanske förstår hur jag menar, att det man begraver bakom sig försvinner när man inte gör det verkligt.
Vi talar sällan om Hjalmar. Det är minerad mark att göra det. Min man klarar det inte och min dotter saknar och vill inte tänka på risken att det nya barnet också kan dö. Jag skriver om Hjalmar men talar sällan heller om honom. För vad ska man säga? Han var min upplevelse och han är min sorg. Han berörde många men var bara verklig för mig. Men varje rörelse finns registerad i min kropp. Varje ögonblick av längtan och förtvivlan. Vraje spark med hopp om en framtid.
Men verkligheten är att han förvsinner och bleknar och det gör fruktandsvärt ont. För varje dag är han lite lite längre bort från mig. Kommer han att vara en viskning i framtiden eller kommer jag finna vägar att leva nära både liv och död i framtiden? Hur kommer han leva i min framtid när jag knappt kan acceptera att är borta idag.
Om två vcekor ska jag fira mitt andra barns första födelsedag. Samtidigr ska jag sörja hans dödsdag. Jag sitter fast i den värsta av paradoxer. Hoppas att dagen blir vacker och att minnena av den tydliga.
Vi talar sällan om Hjalmar. Det är minerad mark att göra det. Min man klarar det inte och min dotter saknar och vill inte tänka på risken att det nya barnet också kan dö. Jag skriver om Hjalmar men talar sällan heller om honom. För vad ska man säga? Han var min upplevelse och han är min sorg. Han berörde många men var bara verklig för mig. Men varje rörelse finns registerad i min kropp. Varje ögonblick av längtan och förtvivlan. Vraje spark med hopp om en framtid.
Men verkligheten är att han förvsinner och bleknar och det gör fruktandsvärt ont. För varje dag är han lite lite längre bort från mig. Kommer han att vara en viskning i framtiden eller kommer jag finna vägar att leva nära både liv och död i framtiden? Hur kommer han leva i min framtid när jag knappt kan acceptera att är borta idag.
Om två vcekor ska jag fira mitt andra barns första födelsedag. Samtidigr ska jag sörja hans dödsdag. Jag sitter fast i den värsta av paradoxer. Hoppas att dagen blir vacker och att minnena av den tydliga.
tisdag 16 oktober 2007
Drömmer om bebisar
äntligen kom dom, alla drömmarna om lillebror. Vad jag längtat efter att kunna se bebisen i drömmarnas land. Men dom har lyst med sin frånvaro fram tills i natt. När jag väntade Hjalmar så drömmde jag två gånger och bebisen och i båda drömmarna dog han. I natt föddes en bebis som levde och som var liten men så lik sin storebror. kanske kanske är det min tur nu.
Och nedräkningen pågår. 58 dagar kvar till bebis! En hel evighet tycker jag men nyss var det 100 dagar så tiden rör på sig.
Nu ska jag laga lunch. För äta bör man annars dör man.
Och nedräkningen pågår. 58 dagar kvar till bebis! En hel evighet tycker jag men nyss var det 100 dagar så tiden rör på sig.
Nu ska jag laga lunch. För äta bör man annars dör man.
onsdag 10 oktober 2007
tisdag 9 oktober 2007
Jobbig dag igår igen
Jag fick en liten blödning igår och ringde till förlossningen och frågade om jag fick komma upp på en UL-koll för att kolla moderkakan. Och jag var så välkommen. Men när jag väl kom upp så hamnade jag i samma rum som vi fick ligga i när lilla H dog och jag blev kopplad till en CTG. Jag var stressad och tänkte bara "nu dör bebisen, nu dör bebisen..." och mitt blodtryck sköt i höjden. Vi blev bortglömda i rummet och plötsligt gick larmet på CTG-apparaten. Så rädd som jag var då har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag blev verkligen helt paralyserad av skräck och ville kräkas. In kommer personal och säger att kurvan är jättefin, han mår bra, men att maskinen fellarmar ibland. Men under den minuten hann jag känna en del av vad jag skulle känna om lillebror dog. En helt egen unik sorg och förtvivlan helt skiljd från saknaden efter Hjalmar. Nu känner jag mig helt nedbruten och all min kraft är försvunnen. Jag orkar inte vara gravid mer nu. Bebisar bara dör i min mage...
Efter CTG:n som var fin blev vi lovade kvinnlig läkare. Timmarna gick och jag glömdes bokstavligen bort i rum F på Södertälje förlossning. I rummet låg en kvinna och grät för att hon mådde dåligt och jag tänkte bara att hon inte hade något att gråta för eftersom hennes barn levde och mådde bra. Efter 6 timmar kom en läkare in och skrev ut mig med beskedet att mina slemhinnor blöder eftersom jag är förkyld. Moderkakan är fin och lillebrors CTG är bättre än 90% av övriga bebisars i samma vecka.
Men nu mina vänner behöver jag peppas för hela jag är körd i botten. Kraft, framtidstro och ork är borta. Jag vill verkligen känna att allt är som det ska men jag är så orolig att jag vill dra täcket över huvudet och stanna där i 2 månader.
Efter CTG:n som var fin blev vi lovade kvinnlig läkare. Timmarna gick och jag glömdes bokstavligen bort i rum F på Södertälje förlossning. I rummet låg en kvinna och grät för att hon mådde dåligt och jag tänkte bara att hon inte hade något att gråta för eftersom hennes barn levde och mådde bra. Efter 6 timmar kom en läkare in och skrev ut mig med beskedet att mina slemhinnor blöder eftersom jag är förkyld. Moderkakan är fin och lillebrors CTG är bättre än 90% av övriga bebisars i samma vecka.
Men nu mina vänner behöver jag peppas för hela jag är körd i botten. Kraft, framtidstro och ork är borta. Jag vill verkligen känna att allt är som det ska men jag är så orolig att jag vill dra täcket över huvudet och stanna där i 2 månader.
torsdag 4 oktober 2007
En liten uppdatering då
Åter igen kan jag berätta att lillebror är ett praktexemplar. Han är något större än bebisar normalt men enligt läkaren en "vild och fin liten krabat". Och nu har jag till och med passerat 28+0 och bebis skulle med största sannolikhet klara sig om vattnet gick.
Annars passerar dagarna förbi i sakta mak. Jag inreder och make J ska måla väggarna Stockholmsvita. Vi köpte lite nya möbler igår, en bårå från englessons stockholms serie och en sänggavel från BJS. Vitt såklart ;) och väldigt stiligt. Så nu väntar jag bara på att jag ska få ordning här hemma inför älskade bebis födelse.
Och så har bebis fått ett spjällskydd i vitt och blått från lexington och en stjärnfilt i samma färger, också från lexington.
Och så har jag shoppat en Peak dunjacka åt stora dottern. Så underbart att kunna sprätta iväg för mycket pengar ibland!
Bilder kommer
Annars passerar dagarna förbi i sakta mak. Jag inreder och make J ska måla väggarna Stockholmsvita. Vi köpte lite nya möbler igår, en bårå från englessons stockholms serie och en sänggavel från BJS. Vitt såklart ;) och väldigt stiligt. Så nu väntar jag bara på att jag ska få ordning här hemma inför älskade bebis födelse.
Och så har bebis fått ett spjällskydd i vitt och blått från lexington och en stjärnfilt i samma färger, också från lexington.
Och så har jag shoppat en Peak dunjacka åt stora dottern. Så underbart att kunna sprätta iväg för mycket pengar ibland!
Bilder kommer
måndag 1 oktober 2007
usch och fy
nu ska jag till läkaren för en fostervatten koll. Jag hatar ultraljud! Tycker inte det minsta lilla om det. Påminner mig bara för mycket om Hjalmars sista timmar.
Håller ni en tumme för oss idag?
Håller ni en tumme för oss idag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
