Ganska bra dagar

har passerat. Mycket tack vare sjukskrivningen tror jag. Nu har jag fått en chans till reflektion och eftertanke. Jag kan sitta och gråta när gråten behöver komma ut och jag kan acceptera oron för att det bara är just oro. Min kloka läkare sa att jag ska leva med oron och inte mot den. Jag ska acceptera att den kommer finnas kvar ända tills lillebror är här. Så måste det få vara och det är helt normalt.

Satt och räknade veckor igår och jag har varit gravid i 90 veckor! Så nu har jag officiellt slagit alla elefantmammor i hela afrika. Första graviditeten i projekt bebis började i november 2005 och sen dess har jag väntat barn.

Kan avslöja att jag är less på att vänta nu.

Precis så här uttråkad är jag

att jag tänker lista bebisgrejjer som jag tokhatar!

JOhannas bebis-saker-hatar-lista:

*disney grejjer! Både kläder och möbler och täcken. I hate!
*sparkdräkter med fötter på! Fy vad hemskt plagg.
*Tunga klumpiga vagnar.
*Bara rosa på småflickor. Min man älskar rosa så vårat barn kommer nog att ha rosa men det får bli lite könskvotering a la färger.
*Namn som visar på egenskap. Hur jävla kul kan Vilda 45 år tycka att det är att heta så?
*Klädmatchade barn. Men mina kommer nog också vara det (skäms!).
*Kläder med budskap, ex "min pappa är starkare än din". Funderar dock på en body med texten "min pappa har större snopp än din". Undrar bara om vi blir insläppta på öppna förskolan då...

Vi vann!

Vi fick nya chassiet! Efter lite gnäll och hot om att upphäva köpet. Så nu kommer lillebror glida runt i en sån här (pekar) vagn.

Jag är arg som ett bi

Jag har köpt, beställt, en vagn till lillebror. En rätt dyr historia, en bugaboo cameleon. Den 30/8 var jag och betalade och beställde vagnen och frågade då OM det skulle komma nya färger och fick svaret "nej". Den 1/9 släpptes nya färgerna! Och nu krånglar butiken med att ge mig det nya chassiet fast jag inte ens fått vagnen levererad ännu. Så nu är det krig. Jag ska ha en av dom nya färgerna och det nya chassiet annars blir jag rosenrasande :-D

Fortsättning följer

Så glad att ha fel

Vill bara skriva att så många fler än vi trodde varit hos Hjalmar. Gladast av alla är min man som ler idag. Så alla ni som hälsat på lilla H, Tack! vi är så lyckliga över att ha haft fel.

Och så rapport från dagens läkarbesök. I december kommer lillebror med snitt, på självaste Lucia om inte vattnet gått tidigare. Vad vi längtar!

Så många tankar som fastnar i mitt huvud

Det är bara jag som vet hur jag känner och ibland fastnar jag där i min egen ensamhet. Det är mycket ensklare att behålla tankar för sig själv men det är också mycket farligare att göra det. För alla tankar som aldrig får höras av andra blir till små sanningar i mitt huvud.

Igår var vi hos kurator-Ulla igen. Och plötsligt kom många små grubbel fram. Jag spydde ut all besvikelse och all frustration över henne och make J. Jag vågade säga att jag är så ledsen för att jag måste stå ensam i allt det läskiga. Jag lånade och lånar igen Winnerbäcks rader för att sätta ord på mina känslor:

En elegi för alla sorger den här hösten handla om, för en mor som sjukna in, och för ett barn som aldrig kom. För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in, för en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din.

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement, två ögonpar i tomhet från September till Advent. För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt, och för en kvinna som sa: "Allt är förstört, allt är bränt."

Jag har liksom fastnat i tiden på ett sätt som inte går att beskriva. Jag står kvar i november 2006 och alla andra är ett år längre fram. Så nu får vi se om jag kanske kan komma dit jag med. Nu vet i alla fall dom står mig närmast att jag behöver hjälp för att nå hela vägen fram till december.

Att slitas mellan förhoppningar och saknad

Igår fick jag hysterisk huvudvärk och synbortfall och vi åkte till barnmorskan för att kolla upp mitt blodtryck. Vi blev skickade till förlossningen för en CTG-kurva. Och bara att stå i hissen upp till förlossningen, alla ni som gjort det vet vilken känsla det ska framkalla, var som att åka tidsmaskin. Jag kom ihåg varje andetag, varje mening, varje ansikte och varje doft från dagen när Hjalmar dog. Jag såg rummet, jag träffade barnmorskor som kännde igen oss. Och mitt i allt fanns nu lillebror, ett helt nytt barn, som som tur var mådde underbart bra i magen. Men att fästas till samma CTG som registrerade Hjalmars sista hjärtslag var som att torteras i 10 minuter. Mina värden var fina och lillebror mår bra. Barnmorskorna var underbara och välkomnade mig med stora kramar och massor av medkänsla. Men ju närmare förlossningen jag kommer desto sämre mår jag.

Och vad som var fel på mig. Jag har fått en släng posttraumatisk stress som ger mig panikångest och migrän. Jag upplever Hjalmars sista timmar gång på gång, jag undviker människor och isolerar mig. Jag hoppas bara att någon tar allt det här på allvar så att jag är ihoplappad nog för att sköta ett litet barn om två månader.

Det är omänskligt jobbigt att vänta och vänta och hoppas när sorgen sliter. jag har analyserat varför jag mår så dåligt nu och det är höstluftens klarhet som gör det. Det är alla minnen från en annan tid och alla krossade drömmar. Och sist men inte minst rädslan över att förlora det största igen.

Måste bara berätta en liten sak

Att igår blev jag barnsligt glad. Min lilla lillebror (som iof fyllt 22 år) berättade att han varit ute själv hos Hjalmar flera gånger. Vi har liksom aldrig trott eller förväntat oss det. Men han har tagit bilen och åkt 4 mil ut till graven och tittat till sin lilla systerson ibland. Både jag och J blev verkligen rörda in själen.

Av hela min stora familj är det bara han och mina föräldrar som åkt till Hjalmars grav. Annars är det tomt med vänner och släktingar. Min mans föräldrar har aldrig tagit omvägen förbi och jag vet att han är så besviken på dom för det. Jag menar, bryr man sig verkligen så lite om sin egen son och sitt barnbarn att en extra sväng på 15 minuter är jobbig?

Jaja, jag får acceptera att alla är olika.

Men min älskade bror är den bästa av människor.

Hjalmar

Jag kom precis på varför jag tycker så otroligt mycket om nya barnmorskan. Hon pratar om våran älskade son som Hjalmar. Hon är den första i sjukvården som gjort det. Andra har sagt pojken, förra graviditeten, han som dog. Någon idiot har sagt missfallet. Men Kicki säger Hjalmar och hon säger det mjukt och försiktigt precis som om han skulle vara något ömtåligt som kan gå sönder. Det gör att hon ger honom liv, han fanns och han var verklig. Det värmer mitt frusna mammahjärta något enromt.

Min son hette Hjalmar, han var verklig. Han var inget missfall. Han var inte en graviditet. Han var älskad, efterlängtad. Han var en människa som var helt färdig för livet.

Nu jävlar ska här bebis-inredas

Jag har betsämt mig för att bebis ska överleva. Så är det bara! Och nu ska jag inreda bebisrummet. I blått och vitt, i mina nyinhandlade lexington prylar. Jag ska frossa i könsstereotypa kläder och jag ska njuta av att vänta på lillebror. Efter dagens barnmorskebesök hos nya gulliga barnmorskan kom energin. Och den flödar!

Så nu ska depp blandas med kreativitet. För nu är jag tillbaka.

Ulla-rapport

Åh vad gillar våran kurator! Hon är min klippa. Jag kan sitta där och säga precis vad jag tycker och göra det med gott samvete eftersom hon finns där för att lyssna.

Men jag kan fan inte gråta. Vart tar alla ogråtna tårar vägen? Jag vill spilla stora ledsna och bittra tårar för alla sprucka drömmar och alla förlorade ögonblick. Men tårarna fastnar i halsen. Ögonen tåras och läppen darrar men det kommer inget. Åh vad jag vill kunna visa hur jävla skitledsen jag verkligen är.

Nu när hösten kommer så är allt lättare men samtidigt så grymt mycket jobbigare. Jag minns ögognblick av lycka och av väntan och längtan. Jag känner hur bräckligt livet är och jag vet hur fort allt kan gå fel. Att förlora ett barn går på ett litet ögonblick. Och jag vill inte, kan inte och får inte bli tvungen att begrava fler barn. Det räcker nu.

Så hur ska jag överleva i 12 veckor till?

Iväg till kuratorn

och idag hoppas jag att dom tar mina krav på allvar. Jag har en lång lista på ändringar som ska genomföras helst nu på en gång.

Och så äntligen är det höst i Svealand! Hejdå sommar och missfallsångest, välkommen hit underbara hoppfulla friska höstluft!

Min blogg är min bästa terapeut

Men det är lite läskigt att människor som jag knappt känner får en inblick i mina mörkaste vrår. Även om det är svårt att förstå för er som inte känner mig så är jag en väldigt privat person. Inte ens mina närmaste får se mina tårar men ni får höra dom. PÅ något sätt behöver jag prata på ett sätt som är okej för mig. Jag släpper liksom inte in verkliga människor nära tätt inpå. Då blir relationer för komplicerade. En eller två av mina älskade vänner känner mig på ett sätt som är rent och okonstlat.

Men nu när jag har min lilla blogg, min lilla hörna av stora stora internet, så kan jag spara mina minnen och berätta min historia och det är skönt. Ibland kan jag längta efter att berätta för er alla, för Lotta och Sanna och Maria och Pethra och Sara och alla andra, vad som hänt och hur jag mår.

Ni ska veta hur mycket det betyder att ni läser och svarar och tänker på mig. Om det finns något vackert i min sorg så är det alla vardagshjältar som dyker upp när man minst anar det.

Tack igen för att ni finns. Tack för ljusen. Tack för att jag får låna eran tid.

En tung dag igen...

När ska det bli lätt igen? Idag kom insikten igen och jag kom ihår små små kalla händer och ögon som var stängda för evigt. Hela min kropp skriker efter min lilla son idag. Jag vill krama, jag vill hålla och jag vill berätta hur mycket jag älskar. Det är innerligt grymt att ha ett barn som man älskar lika mycket som sina andra men som inte finns här. Vad jag än gör så är det så att saknaden finns i hjärtat precis hela tiden.

Ibland brukar sitta och tänka på lilla H och då är jag så stolt men samtidigt så ledsen. Jag vill vara som alla andra mammor inte en osynlig mamma.

Och det är inte bara jag som saknar utan även hans storasyster. Hon kan sitta och gråta för att han är död. Hon förbannar hans trasiga hjärta och hon är rädd för att lillebror i magen också ska dö. Och vad ska jag svara, jag kan inte ge henne löften längre.

Ibland kommer jag på mig själv med att planera lillebrors begravning. Jag kan fundera på hur hans namn kommer se ut på en gravsten och på vilka sånger vi ska spela i kyrkan. Jag kan fundera på om sorgen tar ny fart när han dör. Ibalnd måste jag tvinga mig att skärpa mig för att det är ett nytt barn och förhoppningvis en liten som följer med hem från BB.

Idag är det 10 månader sen lilla H´s hjärta gav upp. På minuten är det 10 månader sen jag låg på ett rum och önskade att någon skulle väcka mig från mitt livs mardröm. Om två månader är det ett år sen jag för alltid blev ett barn fattigare. Tänd ett ljus för min lilla ikväll.

Och lilla älskade lilla H. Du är för alltid älskad av oss alla. Vi saknar och vi älskar och vi längtar och vi hatar att du inte är med oss. Mest att allt så önskar vi att du har det bra var du än befinner dig nu.

och så en bild på magen i 7:e månaden

Några bilder från bröllopet!

Grattis Anne och David. Jag önskar er all lycka i livet. Så länge som ni älskar varandra så ordnar sig allt.