Den största prövningen är Gud

Imorgon ska vi vara där i kyrkan igen. Kyrkan är ingen plats för mig längre. Kyrkan är bara Hjalmars lilla kista och mitt sista farväl. Idag är livet tungt och imorgon kommer det vara värre. För den 7:e november förra året gjorde jag slut med Gud. Och att gå in där i all skenhelighet är hemskt. Jag vill inte veta av att höra hur GUd är god och rättvis. För det finns ingen Gud längre.

Det är svårt att förklara mitt förakt mot kyrkan. När han dött vägrade jag att ens träffa prästen. Det var deras fel att jag hoppats på lyckliga slut. Nu vet jag att lyckan liigger i mina egna händer. Bara jag kan rädda mig själv och mitt barn. Böner är till för fega romatiker. Vi andra får ta saken i egna händer.

Och imorgon ska jag lyfta upp blicken från marken och titta trotsigt på all skenhelighet. För nu vet jag bättre. Jag är lyckligt vetande om att godheten bor i männsikor och inte i himlen. Mitt barn bor i mitt hjärta och inte bland molnen.

jag måste få det här ur mitt system:

Sedan jag började orka prata om Hjalmar så har jag fått göra oerhört många och alldeles för många dumma kommentarer. Därför vill jag att alla som någon gång möter någon som har begravt ett barn ska veta att man aldrig aldrig ska säga att det kanske var lika bra. Vad är det som var lika bra? Att mitt barn dog? När jag frågar vad dom menar så stammar nästan alla att "ja men om han hade levt så kanske han kanske hade varit sjuk.... eller kanske något var fel... eller...".

Så här är det. Det är aldrig lika bra att ett barn dör. Det bästa är om barnet föds frisk eller om det blir friskt och att om barnet nu ska dö att han eller hon får göra det i sina föräldrars famn. Inget barn ska dö utan att fått höra hur speciell h*n är. Inte heller en enda förälder ska behöva förstå att det älskade lilla barnet dött när det kunnat få leva.

Jag skulle betala vad som hellst för att få en chans att säga adjö till min lilla H. Jag skulle resa till månen för att få möta hans blick. Jag kommer aldrig tycka att det var lika bra.

Det gick bra att börja skolan igen.

Jag har kommit in i det hela igen men fy vad jag är trött. Ända in själen. Men min gulliga man masserar fötter och skär upp frukt på kvällarna så att jag ska få vila. Och nu kommer veckorna bara att svicha förbi. Hoppas hoppas att det går smärtfritt nu tills bebis är ute.

Jag har haft fullt upp med bröllopsplaneringar, inte till mig men till lillasyster som blir fru på lördag. På hennes möhippa, som blev jättetrevlig, hann jag bli sur både en och två gånger. Det är märkligt hur vissa människor absolut ska få berätta om hur rätt dom gör och hur fel andra gör. Jag har skrivit om det förut och anti-jante så nu får jag bita mig sjäkv i foten lite. Men att under en hel möhippa sitta och försöka styra den som ska gifta sig till att leva som man själv anser är bäst är bara urbota dumt och respektlöst. Tjejen satt framför mig och prisade om hur man inte ska skaffa barn tidigt för det är sååååå dumt och hur man ska låta flickor vara flickor och acceptera olikheter. Jjag höll mig och var trevlig men nästa gång smäller det.

Så det kommer bli intressant att se hur många gånger jag och hon ryker ihop under en helgs bröllopsfirande.

Kram på er alla bloggläsare och tack för alla kramar och fina ord.

Nu har livet gått vidare på riktigt

Dotter A har börjat skolan och kommer hem med nya funderingar och nya kompisar. Idag ska hon för första gången hem till en kompis efter skolan. Jag har passerat hela småbarnsstadiet och hamnat i diskussioner om varför hjärtat har en skiljevägg och varför Minnie som går i nian har högklackade skor i skogen. Men det är underbart att kunna följa ett barns uppväxt. Hon har varit nyfödd, trotsig, pratglad och nu fundersam.

Minnena efter Hjalmar har blivit lättare att bära helt plötsligt och bara sådär. Jag berättar om honom när folk frågar om det är A´s första syskon eller om vi har fler barn. Jag berättar att A har en lillebror men att han inte längre finns hos oss. Jag berättar om saknaden och om det lilla hjärtat som var trasigt. Jag ler och säger att minnena är ljusa men att hjärtat för alltid innehåller ett barn som inte finns.

Det är tungt och sorgligt men med lilla lillebror i magen så finns det hopp och drömmar igen. Nu när graviditeten känns trygg igen och när han väcker mig klockan åtta med stenhårda sparkar så har jag igen kraft att möta verkligheten. Och på måndag behöver jag all styrka jag kan framkalla för då börjar skolan igen. Samtidigt som jag längtar så bävar jag för alla frågor från dom som inte vet att Hjalmar dog. Men jag låter ingen få smita från sanningens hemskhet om dom frågar. För livet6 är inte bara rosor och lyckliga slut utan även bittra tårar och eviga farväl.

Men med tiden blir livet lättare att leva.

hmmm, jag kommer aldrig bli bra på det här

kursiveringar och citionstecken försvinner. Och bokstäver hoppar...

Men iaf. Över 10000 besök! SÅ ROLIGT! Att ens 10000 råkat hamna inne hos mig är en hisnande tanke. Hoppas bara att mer än hälften läser svenska och inte bara säljer t-shirtar från indien (gillar dock min t-shirt kompis som tittar in här med jämna mellanrum).

Jag är kär i en sång!

Hörde precis Lars Winnerbäcks nya singel. Åh så underbar! Jag har en speciell relation till Winnerbäck, till alla sinnesstämningar finns en låt som passar.
När jag väntade Hjalmar var jag på zinken på konsert och det var det ögonblicket när min son rörde sig i min mage till toner som fick mig att le.
När jag är glad lyssnar jag på "Kom", "Det är tanken som räknas" eller "när sommaren kommer"
När jag är ledsen lyssnar jag på "hjärter dam", "hugger i sten" eller "fria vägar ut"

Just nu är jag lite sådär vi-har-varit-tillsammans-så-länge-min-man-och-jag uttråkad så nu njuter jag av fraserna och tonerna i nya låten "Om du lämnar mig nu".

Varsågoda, det här smörjer jag min själ med:
"jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad. Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad... Jag skull andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu"
Att kunna gå ut utan att behöva gå hem. Men att samtidigt längta och känna att en bit av helheten fattas.



jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom europa... Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämna mig nu
vem drömmer inte om att känna sig fri. Jag gör det ofta, om den första trevande kyssen och om pirret. Jag längtar efter känslan av nytt och vår, jag längtar efter att känna att allt är möjligt.

jag sulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans. Jag skulle sakna den där studen vi har när vi nyss blivit sams
Ord som går rakt in. När man grälar blir man så liten. I alla fall jag. jag kurar ihop mig och klarar inte av att känna mig utsatt och fastnaglad i hat och förakt och bara vanliga bråkögon. Samtidigt älskar jag ömheten i stunden efter ´förlåt´. vi kan både bråka och bli sams

"...det skulle bli så tomt om ingen fanns där och värmde mig i natt men jag skulle aldrig ha tålamod, ingen känner mig så väl som du. Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu... "
Och så såklart vetskapen om sårbarheten när man vet vad man har men inte vad man får.

Galna graviditetshormoner!

Jag är så fruktansvärt arg hela tiden! På allt och alla, det börjar gå mig nerverna.

Ta idag som exempel. Julle har irriterat mig hela veckan. Det börjar med att han på torsdagen informerar om att han ska på svensexa HELA lördagen (idag alltså). Jag ska då sitta ensam hemma med A utan tillgång till bil. Och inte nog med det utan kalaset ska kosta dryga 1000 kronor också. Då kokar jag över av irritation och ilska. Skäl nummer två är att han är så konflikträdd hela tiden. Hans pappa lägger sig i våra val och kommenterar negativt att Julle ska byta efternamn. Han tar det som en personlig förolämpning. Julle konfronterar inte honom utan låter det glida förbi. Jag kokar igen. Skäl nummero tre är att han stänger av sin mobil. Hur ska jag kunna få tag i honom då? Jag ska tydligen förstå att han inte kan ha mobilen på hela tiden.

Så nu sitter jag här och är skitarg igen. På allt och alla. Tror jag måste åka iväg på mamma-SPA och vila upp mina stackars nerver.

Här har ni lilla lillebror!

Och tack tack tack alla kära som tänkt på oss. Han är frisk! Hela bebisen är ett praktexemplar.

Nu ska vi äta middag ute jag och J och bara njuta!

Kan jag få låna allas tummar på tisdag?

På tisdag ska vi iväg på stora hjärtultraljudet på Huddinge. Jag är så jävla nervös. Nu ska ett gäng läkare kolla genom hela bebisen från topp till tå. llt ska kontrolleras och kan vi ha sån tur att bebisen inte har det lilla minsta lilla fel?
Åh vad jag hoppas att det är så.
Men jag är inte världens Alexander Lukas så jag behöver allas tummar. Så tiittar ni in här så tänk extra på oss på tisdag.

Tack.

Den största nackdelen med att vara gravid:

Är att man man blir ful. Ful och jättetjock. Ingen glamouröst med det. Jag får extra mycket och snabb hårväxt, feta armar, bred rumpa och svullen dubbelhaka. Kan ingen vänlig själ uppfinna en graviditet utan kroppsliiga förändringar. Typ en befruktning i ett provrör och sen en livmoderapparat där bebis växer i 9 månader. Det skulle vara den perfekta graviditeten.

REdan nu i vecka 22 är jag urless på tjockeriet. Lite bakgrund till det är att jag, skäms, är otroligt utseendefixerad i vanliga fall. Jag äter GI, promenerar och lägger för många tusingar på kläder. Men jag bara inte kan vara gravid med stil. Jag får ingen söt pyttemage och rosiga kinder. Som tur är får jag hemskt söta bebisar i alla fall.

Så ni får gärna ge mig tips om hur man är söt gravid.
Jag kan inte ha sinckarbyxor = jag ser ut som karlsson på taket
Jag kan inte färga håret = det blir oranget
Jag kan inte gå på SPA = får inte bada

Nu är det dags att få igång den här bloggen

Efter massa krångel tog jag och bloggen ett uppehåll. Men nu är vi mer kära än någonsin. Jag har återigen halkat in på provocerande trådar på diverse föräldrasajter. Varje gång någon nämner kejsarsnitt attackeras man men hundratals motargument mot varför man skulle vilja snittas. Man ska klara smärta, som om det är det det handlar om. Varför har vissa ett sånt jävla behov av att säga vad dom tycker?

Jag hatar frasen "men jag har väl rätt att säga vad jag tycker". Svaret på det är, NEJ det har man inte alltid. jag som verkligen lider av att behöva rätta och kommentera vet när det är dags att hålla käften. Men vissa dom MÅSTE säga några väl valda ord i helt fel situationer. Just föräldrasnack är ett typexempel.

Exempel fråga jag älskar exempel-listor):
Mitt barn heter Elvira. Vad ska nästa barn heta?
normalt svar på föräldrasajt
Jag gillar ju INTE! namnet Elvira för det låter så hårt...
Johanna kommentar
Vad hade det med frågan att göra? Jag hade gett henne några namnförslag i samma stil.

Listan kan göras urlång men kontentan av det hela är att vissa alltid ska framställa sig själva som så mycket bättre bara för att.

nu strejkar bloggen igen

mina svar på inlägg syns inte och mina nya inlägg försvinner. typiskt.