
Det är många som frågar mig varför lilla H dog och vad det var som hände. Jag vill inte skriva det i min presentationstext eftersom det finns en fashination i samhället över vårat och andra ´änglaföräldrars´ livsöden.
När jag får frågan om vad som hände brukar jag svara att livet hände oss. Innan vi fick uppleva vår lilla H var livet som en väg som slingrade sig lite men som inte bjöd på några större hinder. I juni 2005 bestämde vi oss för att fösöka bli fler i familjen. När mensen kom grät jag och trodde att jag inte kunde få fler barn. Idag ler jag åt det minnet och hur enkelt allt var då. Men jag blev gravid två gånger. Första gången blev det ett tidigt missfall. Andra gången blev det ett sent missfall. Tredje gången verkade det gå vägen för oss. Det låg en liten frisk bebispojke i min mage. Äntligen skulle vi bli föräldrar igen och stora A skulle bli storasyster.
Han var så efterlängtad lilla H! I nio månader längtade vi och drömde om hur livet skulle bli med en till i vår familj. Det var en orolig graviditet med mycket blödningar och lite sparkar. Jag vaknade ofta med ångest och trodde att bebisen dött men han puffade försiktigt tillbaka när jag satt med väckarklockan mot magen.
Några veckor innan bf puffade han inte tillbaka på väckarklockan längre. Vi åkte in och jag visste att han dött. Men lilla H levde! Hans hjärta slog och vi fick åka hem. Han rörde sig inte längre i magen men dom hade ju sagt att allt var normalt så jag väntade och väntade. Två dagar senare packade jag väskan och åkte in själv, min man var på jobbet, för nu fick dom ta ut bebisen.
Han levde fortfarande! Vilken glädje jag kände. Nu ville barnmorksan ta ut honom eftersom hans hjärta inte längre accelererade men läkaren vägrade ordinera snitt. Medan dom bråkade om det gav min lilla H upp. Han somnade sakta in under mitt hjärta, på förlossningen.
Vi som klarat oss så länge lilla H och jag. Nu var det stilla stilla i min stora mage. Det blev tomt i det ögonblicket som hjärtat slutade slå. I det lilla ögonblicket förändrades allt. Jag och min man visste att livet aldrig blir som det var.
Så nu står vi här utan lilla H men med massor av minnen av små små sparkar och långa hickstuder från magen. Vi minns första ultraljudet och hur han alltid sparkade bort dopplern hos barnmorskan. Vi minns hur hans storasyster pratade med sin lillebror och berättade stolt för alla att det låg en bebis i min mage. Vi minns plusset den 3 mars och jag minns rosorna som min man köpte den dagen. Vi minns alla tårar på begravningen. Men mest av allt är vi innerligt tacksamma för att vi fick uppleva våran fina son med det svarta håret och den lilla uppnäsan.
Tack älskade lilla H för allt du lärde oss under ditt korta liv.