pssst

jag har en ny blogg.
kolla kolla :-)
nyajohanna.blogspot.com

Kära vänner, jag tänker låta min blogg somna in.

Livet har gått vidare och allt har sin tid. Ibland tittar jag in här och tänker skriva om hur jag mår och hur vi traskar fram. Men så ångrar jag mig och loggar ut. Jag vet inte varför men det känns som om allt jag vill säga har blivit sagt. Vad jag än vill berätta så har jag skrivit det förut och sakta har denna lilla vrå av stora världen fått somna in. Stilla stilla lämnar jag offentligheten och tar mina tankar med mig och låter dom vara mina och våra och mina vänners. Jag har så mycket att vara tacksam för och jag har insett att allt sker av anledning. Tankar mognar och jag omvärderar. Utan Hjalmar hade jag inte haft Hilding. Han är min skatt. Min anledning till att älska att se löven spricka fram. Jag andas igen och jag ler och skrattar. Helt plötsligt skiner solen.

Det var länge sedan jag grät häftigt men ibland faller tårarna. Sakta nerför mina kinder så att soffan blir blöt, så att Hilding blir fuktig när jag ammar, så att jag kan rena mig inifrån. Jag har inte glömt men jag måste putta undan och skynda framåt. För om jag håller Hilding och hör honom skratta så gör det ont om jag plockar fram Hjalmar ur hjärtat. Ibland i mörka natten minns jag. Jag minns igen. Jag kommer ihåg smärtan i bröstet och jag minns den lilla vita kistan. Jag ser gravstenen och vet vad som ligger tre meter ner. En liten Hilding fast någon helt annan. Ett syskon, en son.

Jag har fött tre vackra perfekta barn. Ni ser bara två men jag bär tre med mig in i framtiden. I varje andetag fattas han mig. Det är fortfarande tungt. Jag brukar titta på min man och se att han förstår. Han är den enda som vet. Ni andra stegar vidare och tror att nu är väl allt ändå bra. Men det blir aldrig bra, det blir bättre. Det är oändligt svårt att vilja berätta att jag har en son till. En Hjalmar. Jag har en Alicia, en Hjalmar och en Hilding. Så stolt så att hjärtat spricker men samtidigt så vet jag att få orkar höra att få orkar dela min sorg. Ni har delat den. Ni som inte finns i verkligheten.

Så nu tackar jag för mig. Allt jag velat säga har blivit sagt. Jag hoppas att ni fått ut något av mina demoner. Jag har fått något att göra när jag inte kan sova. När tankarna hopar sin och när livet blev svart. Jag fick dela glädjen över plusset, över ultraljudet och över den friska sonen. Jag fick låta er se mitt liv från första parkett.

Tack för att ni läst.
Tack för att ni kramat.
Tack för att ni funnits här.
Hela tiden.
Tack.

Vi ses igen.

Och så blev jag 2-barns mamma

Helt plötsligt. Idag på morgonen. För första gången kände jag att allt är som det borde. Solen sken in genom sovrumsfönstret och jag låg på nybäddade sängen. Hela hemmet luktade nygräddade våfflor. Alicia åkte till mormor och morfar. Hilding sov i sin vagn och Joel plockade disk. Då och just där i det ögonblicket ville jag frysa tiden. Livet var så enkelt och vackert. Inget speciellt men ändå var allt speciellt. Jag var inte ledsen, inte saknande och inte splittrad. För första gången sen första missfallet och fram till idag levde jag just där. Jag längtade inte efter imorgon eller efter lönen eller efter Hjalmar. Jag log och kände att allt är precis som det är meningen att vara. Hjalmar är med oss, Hilding hos oss. Idag är jag lycklig.

på begäran: Familjen syster!

Min syster tycker att jag skriver för lite (läs inget) om henne. Så varsågod A, ett helt inlägg om bara dig.

Anne: Är ett år yngre än mig. Har ett fruktansvärt humör men världens största hjärta. Hon är en ettrig syster som kastar drinkpinnar på mig om hon är sur. Men också en varm syster som håller i handen när livet går fel. Hon är en riktig hejare på att rida, när vi hade hästar var hon den självklara starkt lysande stjärnan. Hon dansar helst aldrig. Ibland dansar hon gärna, mycket och förförande. Hon hatar Stockholm på sitt eget sätt men shoppar alltid där. Hon var singelpingla i massa år innan hon blev kääär i mannen med stort M. SEdan dess träffar vi henne mer sällan. Där hon är hennes kära make. Dom kuttar helst för sig själva. Hon styr och ställer hemma men låter honom styra det han behöver styra. Anne är manipulativ på en charmigt sätt. Hon kan få en att tro att man har tur som får massera hennes axlar. Hon raggar öppet på itelienare med pizza-ambitioner. Hon tål att man driver med henne. Hon och D är fridays-älskande grandfestare. Inga är mer motsägelsefulla än dom två. Dom festar på riktiga hak men handlar skor för 3000 kronor paret för att ha dom på sig just den kvällen. Dom är aldrig snåla. Anne handlar gärna till andra. Finaste julklapparna kommer från henne. Skulle kunna skriva hur mycket som helst. Just ja, hon har finaste kusinen i sin lilla mage. Och så har hon sjukaste roligaste humorn i hela världen. Min syster är den bästaste av systrar.

Hilding ler

Lite bilder på Hilding och Alicia

Så här stor är han nu. Alicia kallar honom för hennes busekotte. Söta barn har jag i alla fall.

Tog en liten bloggpaus igen

Livet går vidare som vanligt. Hildingen växer så det knakar. Alicia blir klokare för varje dag som går. Hjalmar försvinner lite längre bort för varje sekund.

Det är så hemskt att det är så men det är verkligheten. Jag minns hans små händer och bulliga kinder men inte så mycket mer. Man förtränger och skyndar framåt. Vips är Hildingen snart 3 månader, Hjalmar skulle ha varit 15 månader...
Jag jämför dom hela tiden. Samtidigt som jag pussar min varma underbara bebis så gråter en liten del av mig för att jag aldrig pussade Hjalmar. Men när jag fick honom så var han redan borta. Hjalmar var någon annanstans och kvar blev skalet.

Jag har aldrig tidigare känt att Hjalmar skulle vara här hos oss men för en vecka sedan när jag och Hilding dansade i köket tror jag att storebror hälsade på och tittade på sitt småsyskon. Medan vi dansade tätt Hildingen och jag så kände jag plötsligt rysningar och ett lugn och jag började skratta. Det var precis som om Hjalmar dansade runt oss och skrattade med oss. Aldrig förut har jag trott så mycket på ett liv efter döden som då. Nu vet jag att Hjalmar inte är borta, han är bara på ett annat ställe. Och vi kommer att ses igen.

Så kom saknaden igen

precis när jag tror att det värsta är över kommer insikten om alla missade ögonblick. Det är märkligt hur jag ibland blir så smärtsamt påmind om Hjalmar. För det mesta lever jag som alla andra men med skillnaden att jag ständigt är på min vakt. Det är jobbigt att alltid behöva tänka efter innan man svarar på de vanligaste frågor en mamma får. Jag brukar aldrig ens nämna Hjalmar för folk som jag inte känner. Ser ingen mening i det. Han är för värdefull för att diskutteras i förbifarten. När jag berättar om Hjalmar ska jag ha tid och ork. Men det är lätt att glömma bort sig ibland och ibland säger jag att Hilding är mitt tredje barn och när följdfrågorna kommer så faller tårarna igen.

Idag kom frågan och tårarna och saknaden. Sitter här igen och sopar upp smulorna av mig själv. Pussar Hilding och hjärtat värker efter den lilla som jag får leva utan.

Livet är inte lätt.

haha, fan vad taskiga människor det finns

satt och läste lite bloggar och förundras över vilka jävla skitsvar vissa skriver. Typ "fan vad ful du är" eller "ska du inte banta?". Elakt kan vara skitkul men det kan vara så tacky också. Det där var bara tacky. Och oftast är det killar som är elaka. Skärpning elaka killar. Min egen skrev anus till en som kallade sig venus :-D
Rätt kul på ett puckovis.

lite blandat svammel

Först och främst en början på min finfina klädblogg:
Dagens kläder är en hilding i bärsjal som har på sig en body från plastisock. Mamman har jeanskjol och tisha från MQ och ett par överflödiga gravidkilon. Hur kan man vara tjockare än normalt fast man väger ungefär samma?

Och så bild på Hilding i sin vagn. Jag har lyxat med spyhanddukar från lexington. Nu får han spy med stil iaf.